”He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life. He was alone and young and wilful and wildhearted, alone amid a waste of wild air and brackish waters and the sea-harvest of shells and tangle and veiled grey sunlight and gayclad lightclad figures of children and girls and voices childish and girlish in the air”
Passagen ovan är hämtad från James Joyce roman A Portrait of the Artist as a Young Man och beskriver bokens huvudperson. Utöver att Japandroids hämtat titeln till sin nya skiva från stycket så förkroppsligar beskrivningen även duons musik. Sorglös, äventyrlig knyta-näven-i-fickan-rock, helt fri från ansvar, perfekt att lyssna på medan man känner vinden genom håret.
Det har dröjt fem år sedan Japandroids släppte sin senaste skiva Celebration Rock. Det är ungefär lika lång tid som det går mellan att vissa band splittras och att de gör comebackturné. För ett band som levt på ungdomlig energi och åt-helvete-med-allt-attityd är fem år väldigt lång tid. Att den fem år långa tystnaden dessutom har förstärkt Celebration Rocks status som en modern rockklassiker gör att förväntningarna nu nästan är omöjliga att hantera, än mindre möjliga att förhålla sig till. Celebration Rock var i mångt och mycket en fulländning av gitarr/trum-duo-konceptet, så hur går egentligen Japandroids vidare efter en sådan skiva?
Svaret är en lite vuxnare, lite mer mogen och möjligen lite ointressantare utformning av det redan beprövade konceptet. Man opererar fortfarande i skarven mellan punkig garagerock av lo-fi-karaktär och Springsteenska arena-anthems, dock med en något annorlunda approach. All musik Japandroids tidigare skapat bygger på det enkla konceptet att det ska gå att spela på 1 st gitarr och 1 st trumset både live och i studio, gärna så snabbt som möjligt i båda fallen. Den här gången bryter man mot den regeln tämligen omgående. Här finns akustiska gitarrer, körer, synthar och allehanda studiopålägg. Man passar även på att experimentera med fler tempon än ”full fart rakt in i en bergvägg” som omväxling.
Med det sagt så levererar Japandroids fortfarande, först och främst, högoktanig rockmusik byggd på tydliga byggstenar av förstklassiga referenser. För om det är någonting Japandroids kan så är det sin rockhistoria, oavsett om det handlar om att låna Marquee Moons estetik till sina skivomslag, referenser till The Dream Syndicate och Thin Lizzy i ”The Nights of Wine and Roses” respektive ”The Boys Are Leaving Town” eller sina oklanderliga val av covers på låtar som The Gun Clubs ”For the Love of Ivy”, Mcluskys ”To Hell With Good Intentions” eller X’s ”Sex and Dying in High Society”. Japandroids hängivelse till rockmusiken har alltid varit uppfriskande fri från ironi och man har snarare omfamnat rock-klichéer än undvikit dem.
Tyvärr tar Japandroids med Near to the Wild Heart of Life ett medvetet steg bort från det de gör bäst, vilket i förlängningen innebär att musiken blir lite tråkigare. Men det finns fortfarande tillräckligt med höjdpunkter för att skapa en fullt funktionsduglig rockskiva. Andra halvan av ”No Known Drink or Drug” är så förbannat bra rockmusik, den synthdränkta arenapunk-explosionen ”Arc of Bar” är med sina dryga sju minuter bandets överlägset mest ambitiösa låtbygge hittills och den distorsiondränkta balladen ”I’m Sorry (For Not Finding You Sooner)” visar upp en mycket intressant ny sida av bandet.
Trots detta känns inte skivan lika vital som sina föregångare. Möjligen bidrar min politiska depression över det faktum att världen brinner till att suget efter euforiskt livsbejakande rockmusik inte känns lika angeläget, även om det kanske är precis det som världen behöver.
[Anti-, 27 januari]
