En artist har etablerat sig på allvar när andra återskapar samma ljudbild. Ty Segall gräver djupt i 60- och 70-talets populärkultur och han förvaltar arvet bättre än de flesta. Från sitt soliga Kalifornien återskapar han dåtidens bästa rocklåtar för en ny samtid. Och nu kommer band som Hair, vars musik ger starka ekon av Laguna Beach-artistens samlade låtkatalog – en katalog som är uppe i nio album (plus oräkneliga samarbeten).
I likhet med debuten från 2008 delar denna skiva namn med upphovsmannen själv. Är albumet en återgång till rötterna? Svaret är båda ja och nej. Det handlar inte om att återvända till de första årens skakiga hemmainspelningar, Segall har däremot tonat ner de hårdaste fuzz-inslagen. Uttrycket skiftar mellan akustiska och tyngre rockgitarrer – ljudbilden hamnar mittemellan 2012 års Twins och 2013 års Sleeper, där slutresultatet blir en slags “Greatest hits”. Addera folkrock-samarbetet Hair tillsammans med White Fence.
Ty Segall har skrotat det hemliga kompbandet The Muggers, tonat ner de mest galna inslagen, för att satsa på snyggt producerade låtar. I förra veckan gjorde Segall ett hemligt gig tillsammans med The Freedom Band och klippet – liksom skivan – visar att det handlar om melodiska rocklåtar av klassiskt snitt. Kompbandet består av bekanta namn som Mikal Cronin, Emmett Kelly, Charles Moothart och Ben Boye. Musiker som kan förverkliga Segalls idéer. Och visst känns Nudie-skjortan passande till låtar som country-flirtande “Talkin'”.
På albumet finns två låtar med kopplingar till namnet The Freedom Band. Andra spåret “Freedom” kan beskrivas som en kamp mellan det akustiska och det rockiga och är oemotståndlig i sin vilja att röra sig framåt. Efterföljande låt är döpt till “Warm Hands (Freedom Returned)” – ett episkt spår som klockar in på 10:21. Musiken varierar mellan akustiska partier, proggrockiga utflykter och intergallaktiska jazzimprovisationer. Det fungerar sjukt bra. Jag kommer att tänka på David Bowies “Cygnet Committee” från 1969. Inte för att de är särskilt lika, men låtarna får en att hålla koncentrationen under lång tid. Vändningarna är många.
De grundläggande influenserna är samma som tidigare. Marc Bolan är ett exempel, John Lennon ett annat. I stort, som vid samtliga releaser, är skivan emellertid ett utslag av Ty Segalls högst personliga rockcirkus, som återkommer med jämna mellanrum varje år. Vi får se vad som händer nästa gång.
[Drag City, 27 januari]
