Foto: Helena Berg
När jag förra vintern blev sjukskriven från mitt vårdjobb hände två saker ganska snabbt. Det ena var att jag hamnade i ett avgrundsdjupt socialt utanförskap och började äta wienerbröd varje dag. Det andra var att jag av olika anledningar fick höra Avantgardets kommande debutalbum.
Ett par dagar senare satt jag och Helena, fotograf, i bilen på väg till Nybro för att undersöka hur det kom sig att den där debutskivan lät exakt som min egen wienerbrödspsykos (även om Rasmus Arvidssons wienerbröd var vitt och intogs genom näsan). Plattan var full av samma koksgitarrer, samma påtända röster, samma sjukskrivna allting som hela tiden gick på rundgång i min omtöcknade skalle.
När vi kom fram till Nybro svängde vi in på Lidl:s parkering och jag fick panikångest. Efter en stund kom Rasmus körande i en liten bil, kedjerökandes så att det bolmade ut ur bilfönstren, och resten är svensk presshistoria. Senare skulle nämligen tidningen Café citera en rad ur min text, vilket fortfarande är ett all time high-karriärögonblick – i stil med min HYMN-kollega Ola Elleström när han nyligen blev prisad av Annisette i Savage Rose.
Väl hemma i stan fortsatte mitt självvalda utanförskap. Alla mina krafter gick åt till att robotlikt hasa fram och tillbaka mellan soffan och kylen, på ständig jakt efter Snickers och fil (och wienerbröd). Mellan varven sökte jag massa andra vårdjobb. Varje gång de ringde och ville boka en intervju tackade jag nej. Jag var ju sjukskriven.
Avantgardets debut släpptes i mars, och blev såklart en hit. Gubbsjuk rock med Nationalteatern-komplex, menade vissa. Det stämmer. Men skivan var också en bra temperaturmätare i röven på välfärdssamhället. Alla kände vi hur kallt det var där inne. Hur lite vi betydde. Och det var skönt. Det gjorde inte skillnad på människor. Vi var alla miserabla.
Ett par månader efter släppet skulle Avantgardet göra sitt debutgig på Oceanen. Jag skulle vara någon slags arrangör, antagligen baserat på tidigare meriter i branschen (citerad i Café). Men jag var ju som bekant sjukskriven från mitt vårdjobb, så jag fick panikångest istället och åkte till Strömstad samma dag som spelningen ägde rum. Det var antagligen därför som kvällen på Oceanen senare beskrevs som mycket lyckad, så lyckad att Avantgardet skrev en låt om den.
Nu har det gått ett år, och i mars släpper Avantgardet den svåra andra skivan. De två hittills släppta låtarna antyder att bandet gått vidare i livet, och släppt knark-London för småländska nattbussar. För mig kan det lika gärna kvitta. I min kokande hjärna är Rasmus Arvidsson och Patrik Åbergs musikprojekt för evigt synonymt med debuten och mina allra mest sjukskrivna ögonblick.
Ja, ja, ja-introt i ”Vi får se” – en exakt återgivelse av mina labila svar till psykologen. Refrängen i ”Du är det perfekt packade grammet” samtidigt som jag förvirrat sprang runt utanför festivalen Summerburst och skrek gutturalt åt de tonåriga öronproppsutdelarna.
Bandet Avantgardet är, för mig, lika intimt förknippat med psykisk ohälsa som det antagligen är för upphovsmännen själva. Och även om jag inte är sjukskriven längre strömmar en mental karensdag rakt genom mitt hjärta varje gång koklockan i ”Napoleon” kickar in.
Om försäkringskassan läser den här texten är jag död.
