Foto: Pao Duell / Rockfoto
De senaste dagarna har det pratats en del om att thrashlegendarerna Slayer tycks ha kommit ut som Trump-supportrar. Sångaren och basisten Tom Araya postade förra veckan en photoshoppad bild på bandet och den nytillträdde amerikanske presidenten Donald Trump.
Bilden plockades senare ner av någon annan än Araya, men dök upp igen några dagar senare, återigen postad av Tom Araya. Denna gång med en tillhörande text om “lättkränkta snöflingor”.
Flera kritiska fans har uttryckt förvåning och bestörtning över Slayers – åtminstone förmodade – sympatier för president Trump. Vissa har gått så långt som att sluta lyssna på bandet.
Reaktionerna fick mig att börja fundera kring vad som är rimligt och inte i en sådan här situation.
Det är inget nytt att musiker och fans har olika åsikter – musiker är som bekant människor precis som de som lyssnar. Det är helt enkelt inte konstigare eller mer ovanligt än att man inte alltid tycker exakt likadant som alla kollegor, vänner, grannar eller släktingar.
Inom just hårdrocken har det alltid varit slitningar mellan kristna, djävulsdyrkare och ateister, och folk har flytt mellan de olika lägren i över 30 år. När det gäller politiska åsikter är exemplen dock färre.
Det första som slår mig är den norska svartmetallscenen på 1990-talet, där alla försökte överträffa varandra i extremer. Musiker hotade och misshandlade oliktänkande, mördade homosexuella och bekände sig till nynazism om vart annat. Sådant är minst sagt svårt att ha överseende med.
Frågan är var gränsen går. För det finns självklart en gräns som aldrig får passeras här. Vid något tillfälle räcker liksom inte musiken till för att väga upp de handlingar och åsikter man inte delar med artisten. För de allra, allra flesta går gränsen naturligtvis en bra bit innan våld och mord, men vad ska man som lyssnare tolerera att en artist – inom lagens gränser – ägnar sig åt utanför själva musicerandet?
Är det okej att en flumproggare kommer ut som moderat? Ska man som miljöpartist sluta lyssna på artister som erkänner att de inte källsorterar? Kan man bortse från att ens favoritartist sympatiserar med SD eller V, om man själv är på motsatt sida av den politiska skalan?
Svaret är i mina ögon inte givet. En musiker har inte skrivit under något avtal med mig som lyssnare, där hen förbinder sig att inte ha åsikter som avviker från mina. Samtidigt kan till exempel ett politiskt ställningstagande säga väldigt mycket om hur hen är som person, och känner man att det går stick i stäv med den man själv är, blir det förstås svårt att motivera sitt fortsatta stöd.
Vänder man lite till på det, hamnar man snart farligt nära censur och diskriminering. Är att sluta lyssna på en artist samma sak som att tysta den? Har hen kvar sin yttrandefrihet även om inga öron längre är öppna?
Så, ska man nu bojkotta Slayer för att de tycks vara Trump-supportrar? I mitt tycke: nej. Har man inte stört sig på alla kontroverser det här bandet har stått för de senaste 35 åren, bör man kunna ha överseende även med detta.
Med det sagt, har vårt förhållande försämrats i och med det här. Att de och jag står på olika sidor politiskt stör förstås mitt förtroende för dem. Däremot blir inte “Mandatory Suicide” en sämre låt av det. Och att det är just kristne mysgubben Tom Araya som varit budbärare känns trist.
Det hade varit bättre om Kerry King hade postat den där bilden, då han redan långt tidigare hade rövhålsstämpel i min bok.
