Senast jag såg Slowgold live var, inser jag till min förskräckelse, för nästan ett år sedan. På Storan i Göteborg älskades hon djupt av en sittande publik och var mycket mer intressant och bättre än Flummor & Orgel – förlåt Trummor & Orgel menar jag – som egentligen skulle föreställa kvällens dragplåster.
Det är ingen tvekan om att Amanda Werne väcker varma känslor hos de flesta som kommer i hennes väg. Live brukar hon, liksom på Storan, ha en sällsam förmåga att fylla ut vilket rum som helst och lämna sina åhörare draperade i jordisk energi.
På skiva har det också fungerat bra. Extra bra på senaste släppet, Glömska, där Amandas trollskogsröst gifter sig med bandets kärnfulla, eklektiska folkrock och blir något… utomkroppsligt.
Dessförinnan hade hon vandrat mången snårig stig, hela tiden tydligt sökandes efter sitt eget Moksha. Från utkanterna av nordisk vistradition på den självbetitlade debuten 2012, via vemodiga Woodstockpsalmer på Ett ljus från förr 2015 och sedan alltså med crescendot Glömska, där låtarna höll ihop lika intimt som stat och kapital.
Således kastar jag mig in i Drömmar med höga förväntningar. Särskilt efter att ha hört ljuva ”Karusellen”; jazzsingeln som inleder skivan. Som plockar de finaste blommorna från ängen Amason och kastar upp dem i luften som konfetti.
Därför blir jag snabbt lite konfunderad. Det här var ju släppet som skulle skriva Slowgold i stjärnorna och garantera henne inträde till alla möjliga härliga sammanhang. Men som helhet når Drömmar aldrig upp till vare sig förstasingeln eller något av de föregående släppen.
Slowgold kör här allt sitt tidigare material i en låtsaftcentrifug och kommer ut med en ganska kletig smoothie. Fint sjunget, arrangerat och framfört naturligtvis – det är ju Amanda Werne med band vi pratar om – men också påfallande ointressant.
Låtarna känns igen som lite tråkigare karbonkopior av tidigare produktioner, överraskningsfaktorn är låg. Slutresultatet tycks vibrera, inte av innerliga känslor som vi vant oss vid när det gäller Werne, utan av tveksamhet. Vart är vi på väg? Och varför?
Det känns faktiskt som om Slowgold för första gången har kört fast.
[Playground, 3 februari]
