Legendariska krautbandet Can är ett av de mest inflytelserika banden genom alla tider – de blev en länk mellan 70-talets progressiva rockmusik och dåtidens avantgardism. Idag kom beskedet att bandets trummis Jaki Liebezeit avlidit 78 år gammal. Han dog i sviterna av lunginflammation.
Jaki började sin karriär som frijazzmusiker och den attityden präglar stora delar av hans musikaliska gärning. Övriga bandmedlemmar – Holger Czukay, Irmin Schmidt och Michael Karolin – beskrev Jakis trumteknik som ett utslag av att hans motsatta sidor, “hälften människa, hälften robot”. Tekniken fick namnet Motorik.
Jaki var aktiv som musiker ända fram till sin död och han samarbetade bland annat med Brian Eno, Michael Rother och Burnt Friedman. Återföreningskonserten The Can Project stod på dagordningen och skulle ha genomförts i april.
Cans debutalbum Monster Movie släpptes 1969 och har sedan dess nått kultstatus. Ursprungstanken var dock att ge ut Delay/Prepared to Meet Thy PNOOM som första skiva, men skivbolagen visade inget intresse (omvärlden fick vänta på albumet ända till 1981). En av mina favoritlåtar från dessa inspelningar är “Thief” (ett spår som tolkats av Radiohead).
Nedanstående lista består av åtta Can-låtar och och jag har valt ett spår från samtliga skivor som gavs ut mellan åren 1969-1976. Dessa år sammanfaller med bandets storhetstid.
1. “You Doo Right” (Monster Movie, 1969)
Cans debutalbum Monster Movie släpptes under namnet The Can. Ett förslag som kom från bandets dåvarande sångare Malcolm Mooney. Avslutningsspåret “You Doo Right” är den låt som påminner mest om de kommande åren och är en 20 minuter lång färd in i det okända. Oavsett uttryck så präglas Cans musik alltid av en medryckande känsla. Jakis trummor är hypnotiserande.
2. “Mother Sky” (Soundtracks, 1970)
Soundtracks är inget regelrätt album, mer ett samlingsalbum. Samtliga spår är hämtade från olika filmer. På denna skiva samsas Mooney och Damo Suzuki om sånginsatserna, där sistnämnde hörs på gitarrmonstret “Mother Sky”. Psykedelisk rock som banat väg för Six Organs Of Admittance och Acid Mothers Temple. Det är först nu som Jaki sätter sitt klassiska trumljud. Är ni nyfikna på filmen? Den heter Deep End och regisserades av Jerzy Skolimowski.
3. “Mushroom” (Tago Mago, 1971)
Tidigare i karriären kunde en höra tydliga influenser av Velvet Underground, exempelvis “Father Cannot Yell”, men på 1971 års album Tago Mago har medlemmarna kringgått alla regler, för att upprätta nya. Jag hade gärna varit en fluga på väggen i Inner Space Studio. Namnet på studion härstammar från gruppens första bandnamn. Det är även namnet på Cans sista skiva från 1979 (ett album som släpptes efter bandets splittring).
4. “Vitamin C” (Ege Bamyasi, 1972)
Jakis trumkomp är jazzigt och oemotståndligt funkigt. Ett av Cans finaste och mest lättsmälta stunder. En annan låt av samma kaliber är 1974 års “Dizzy Dizzy”.
5. “Bel Air” (Future Days, 1973)
Atmosfäriska “Bel Air” uppnår musikalisk perfektion (utan att bli utstuderad). Låten inleds med lätta jazztoner från Jaki, Damo sjunger försiktigt och mjuka synthljud svävar långsamt förbi. Vid 4.30 höjs tempot och det är bara att slå följe. Future Days blev Damo Suzukis sista skiva med bandet.
6. “Chain Reaction” (Soon Over Babluma,1974)
1974 års Soon Over Babluma är Cans sista mästerverk, och håller nästintill samma klass som föregångarna Tago Mago, Ege Bamyasi och Future Days. Dansanta härdsmältan “Chain Reaction”, där Jakis trummor leder vägen och utgör puls, fungerar lika bra nu som då. Det första partiet präglas av en elektronisk och discoliknande känsla. I likhet med många andra Can-låtar skiftas tempo med jämna mellanrum.
7. “Half Past One” (Landed,1975)
Under andra halvan av 70-talet gick Can på tomgång och Holger Czukay lämnade bandet redan 1977. Splittringen blev slutgiltig 1978-79. “Half Past One” är helt ok och präglas av en mer kommersiell framtoning. Främsta överraskningsmoment – en flamenco-gitarr.
8. “I Want More” (Flow Motion,1976)
“I Want More” är Cans enda stora hit och klättrade på Englandslistan. Ett värdigt avslut på denna lista.
