Omslaget på denna EP avslöjande en del, trodde jag. En man sittandes mot en vägg iklädd en outfit som vrålar country-cowboy. Hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott att det var något Dwight Yoakam-album jag missat. Country med ylande banjos tänkte jag. Men ibland har en fel. Väldigt fel.
För nån country går inte att hitta överhuvudtaget. När musiken drar igång förs tankarna genast till sent sjuttiotal. Tiden då synthesizers och mjuka gitarrslingor a lá Mark Knopfler påbörjade sitt jobb med att ta över varenda album som skulle komma att släppas under nästkommande tio år.
Personligen uppskattar jag det soundet. Det blir aldrig jobbigt eller påfrestande att lyssna på. Visserligen skulle det gå att plocka fram en hel drös album från just sjuttiotalet som delar det där soundet och då lyssna på den ”äkta” formen av denna musiktyp. Sången framförs även på skånska och önskas den dialektala kryddningen släppte Nisse Hellberg precis en ny platta som går att ta till. Men sånt där musiksnobberi ska stängas ute. Det kommer alltid gå att hitta äldre musik som delar mycket med saker och ting som släpps idag.
Sångaren Anton Tornkvist skriver och levererar välskrivna texter och jag kan nog inte komma på nån musikstil som skulle passa bättre att backa dem än just denna hybrid av sjuttio- och åttiotalsmusik. Dessutom har han lånat från Hjalmar Söderberg i låten ”Precis som tåget” – och spåret ”Från fängelset” skrev han tydligen liggandes i sängen efter en session Gillian Welch-diggande. Den inspirationen väger tungt i min bok och tillsammans med musiken gör det denna EP till en stark debut som mina öron stormtrivs med.
[Hybris, 20 januari]
