De Förenta staternas 45:e president Donald Trump har haft svårt att hitta artister till sin installationsceremoni – Barack Obama har däremot skinit ikapp med giganter som Beyoncé, Bruce Springsteen och Pete Seeger. Och antalet anti-Trump-låtar blir bara fler och fler. Frågan är hur många av dessa som egentligen borde ha sett dagens ljus? Kvalitén är minst sagt varierande.
När började vi svenskar bry oss om bokningarna till de amerikanska presidenternas installationsceremonier? Bill Clinton ärades med både Michael Jackson och Fleetwood Mac, George W. Bush lockade till sig Ricky Martin. De stora mediauppbåden noterade, men de skrev inte spaltmeter. Nu är situationen annorlunda och de senaste årens installationer har analyserats in i minsta detalj. Analysera är kanske en överdrift.
Jag tycker att Donald Trump är det värsta som kunde hända en demokrati i gungning och visst är det kul att småskratta åt alla artister/band som ställer in sina åtaganden. Problemet är att de inte vågar ställa upp – istället för att åsikter ventileras, sitter människor i sina hem och surar över medias bevakning. Effekten blir givetvis att dessa osynliggörs i opinionssiffrorna. Detta är ingen nyhet. Dessvärre blir de bara fler och ingen av dessa är artister.
Mediabevakningen gör att både små och stora artister ser sin chans att synas genom att släppa anti-Trump-låtar. Den bakomliggande orsaken är bra, Trump har visat sig vara minst sagt okonventionell, men ur en musikalisk synpunkt är det svårt att hitta några riktiga höjdpunkter.
Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come” och Sex Pistols ”God Save The Queen” ruskade om både politiskt och musikaliskt. Curtis Mayfield regerade i slutet och början av 70-talet, skrev låtar om förtryck och orättvisor, med en mjuk framtoning som menade allvar. Genomslaget visste inga gränser. En av mina personliga favoriter är ”We The People Who Are Darker Than Blue”. Vid samma tidpunkt undrade Marvin Gaye vart det amerikanska samhället var på väg.
Vi lever i en tid där möjligheterna till gemensam kamp är större än någonsin, men vi är för splittrade och jag-centrerade för att verkligen bryta vardagens invanda mönster. Vi kan brusa upp vid en presidentinstallation eller uppmärksammad flyktingkris. Därefter blir det tyst. Eldsjälarna fortsätter att jobba i det fördolda. Just nu matas vi med smaklöst dåliga låtar som Arcade Fires ”I Give You Power”. Ett samarbete med soulikonen Mavis Staples.
Staples tillhör en av USA:s främsta protestsångare. Jag älskar The Staples Singers ”When Will We Be Paid”, för att inte glömma soloinspelningen ”We Shall Not Be Moved” från 2007. Arcade Fire-samarbetet står sig slätt.
Det är svårt att hitta några riktiga guldkorn i kategorin anti-Trump-låtar. Gorillaz nya singel ”Hallelujah Money” är exempelvis mest yta. Videon är snygg, men låten ger inga större utslag på känslobarometern. Detsamma gäller blippiga ”Smoke ’Em Out” med CocoRosie (bilden). Anohni gör dock sitt bästa för att höja kvalitén, men singeln är ingen ”Drone Bomb Me”.
Nu ska jag fördjupa mig i projektet 30 Days, 30 Songs, som sammanställde 30 anti-Trump-låtar innan presidentvalet. Vem vet, spellistan innehåller kanske några framtida klassiker. Jag vill ha fler låtar som YGs ”FDT” eller ”Land Of The Free” med Joey Bada$$.
Idag startar projektet Our First 100 Days, där olika artister släpper varsin anti-TRUMP-låt de närmaste 100 dagarna. Först ut är Way Out West-aktuella Angel Olsen, som bidrar med lågmälda ”Fly On The Wall”. Personligen ser jag fram emot Whitneys bidrag. Kampanjer och beställda protestlåtar ger dock sällan bra resultat.
