En vändpunkt. 1967 är ett speciellt år i musikhistorien. På något sätt tog det musikaliska 60-talet slut när korta låtar med trallvänliga refränger avlöstes av långa, psykedeliska stycken och andra innovationer.
Beatles släppte Sgt Pepper, Velvet Underground chockade världen med bananskivan och Love förfinade sitt uttryck till perfektion på Forever Changes. Hippierörelsen och dess musikaliska förgrundsfigurer fick sitt verkliga genombrott med Summer Of Love. Resten är historia.
Men det var inte bara i USA och England som musiken förändrades radikalt. I Sverige ägnade Bo-Anders Persson och hans kompisar i Pärson Sound sig åt att tänja på gränserna för vad man kunde göra med ljud och spelade in vad som idag kan ses som den allra tidigaste proggen, några år innan begreppet uppfunnits.
Och i Danmark bildades samma år The Savage Rose. Som så här ett halvt sekel senare framstår som ett av de bästa, mest intressanta och mest inflytelserika skandinaviska banden någonsin.
Foto: Billie Koppel
The Savage Rose bildades i Köpenhamn 1967. Medlemmar har hoppat av och tillkommit men gruppens kärna har under större delen av bandets karriär bestått av klaviaturspelaren och låtskrivaren Thomas Koppel (f. 1944, d. 2006), som faktiskt föddes i Örebro, och sångerskan Annisette (f. 1948 som Annisette Hansen, men sedermera Koppel efter att hon och Thomas gifte sig).
Tre distinkta och helt olika perioder kan utläsas i bandets historia. I början fungerade Savage Rose som ett vanligt band med regelbundna skivsläpp och det släpptes hela åtta album under en intensiv period 1968-1973. Av dessa är sju engelskspråkiga rockplattor och därtill Dödens Triumf (1972), som bortsett från låten ”Dear Little Mother” (som fanns med redan på albumet Refugee från 1971) är instrumental. Detta för att den var soundtrack till en balett. Savage Rose ansågs vid denna tiden vara ett av samtidens mest spännande band och hade, inte minst på grund av Annisettes fantastiska röst, vunnit ryktbarhet i USA och spåddes en lysande framtid.
Annisettes röst omnämndes bland annat av den legendariske amerikanske musikjournalisten Lester Bangs som ”ett enastående koncentrat av alla 60-talets rocksångerskor”. Beroende på låtarnas karaktär kan man hitta både Janis Joplin och Aretha Franklin i hennes blodfyllda stämma och såväl Kate Bush som Björk har angett henne som en stor inspiration. Vilket inte är konstigt. Annisette, som kallades ”teenage sensation” i tidningarna när Savage Rose tidigaste inspelningar nådde USA, var och är verkligen en exceptionell undantagssångerska som inte går att jämföra med egentligen någon annan. Och det är inte bara på grund av rösten utan minst lika mycket för inlevelsen och passionen. Hon sjunger ut sitt hjärta i nästan varenda låt. Lyssna 3:43 in i ”Screams Of Captured Birds” från Wild Child-plattan. Superlativen räcker inte till.
Men Savage Rose var inte bara Annisette. Bandets musiker var skickliga och låtmaterialet kombinerar tidstypisk psykedelisk rock med starka melodier och välformulerade texter. De tidiga albumen står sig ännu väldigt bra och den instrumentala ”Byen vågner” (från Dödens Triumf) brukar vara en stor höjdpunkt under bandets spelningar än idag.
Bandets rykte spred sig mer och mer och populariteten växte. Så kom det sig att deras skivbolag ville att Savage Rose skulle spela för de amerikanska styrkorna i Vietnam. Det ville verkligen inte Savage Rose. De vägrade och inte nog med det, de bröt helt med den kommersiella musikindustrin. Bandet i sin dittillsvarande form upplöstes.
I stället omvandlade Thomas och Annisette Savage Rose till ett utpräglat vänsterpolitiskt, aktivistiskt band i Danmark. De spelade ofta i Christiania i Köpenhamn men gjorde även stödspelningar i t.ex. palestinska flyktingläger i Libanon. I samband med detta minskade även skivutgivningarna. Det tog nästan fem år från Wild Child (1973) till nästa utgivning. Och sedan ytterligare fyra till nästa. Och från skivan En vugge af stål (1982) är texterna helt på danska.
Men innan dess hann de släppa låten ”You’ll Know In The Morning” som är det närmaste någon kommit att följa upp Jimi Hendrix version av ”All Along The Watchtower”. Låten spelas live än idag och har även getts ut senare i nya arrangemang. Den är kort sagt helt otrolig!
80-talsskivorna är helt annorlunda än de från början av karriären. Men de är minst lika bra. Musiken inspirerades under denna tid av folkmusik från olika delar av världen, inte minst från Balkan och hade kunnat falla platt om det inte varit för dels Thomas Koppels fantastiska klaviaturspel (piano och dragspel) men självklart också för Annisettes enorma röst. Med det avskalade soundet, på några av skivorna endast klaviatur och enkel trumma, fick hennes röst helt fritt spelrum och hennes vokalinsatser under mitten och slutet av 80-talet liknar ingenting annat jag hört. De lugna låtarna från denna tid är bedårande vackra och spröda medan de agitatoriska och mer direkt politiska låtarna har kraften av en orkan.
Notera även att den utpräglat revolutionära Vi kaemper for at sejre släpptes 1984, det vill säga när proggen var död och all form av politisk musik ansågs hopplöst ute. Tiden har gett Savage Rose rätt och skivan framstår idag som ett mästerverk.
Ett exempel till. Låten ”Ryesgade” från albumet Sangen for livet (1988), ett spår som handlar om en husockupation på nämnda gata i Köpenhamn 1986, representerar Savage Rose otroliga 80-talsinspelningar väl. Annisette lyckas här återigen med att sjunga makalöst vackert och samtidigt låta stenhård. Upproret brinner i hennes stämband samtidigt som det hamrande pianot firar stora triumfer.
Efter skivan Månebarn från 1992 har Savage Rose återgått till att sjunga på engelska och åter växt till ett band med full sättning. Men till skillnad från de flesta andra band som överlevt många decennier har Savage Rose inte visat något som helst intresse av att surfa på nostalgi. I stället låter de senare skivorna i stora drag ytterst moderna.
De tre albumen från perioden 1995 till 2001 är inte fyllda med hits, utan för mig är dessa skivor som helst ska avnjutas som helheter från början till slut. Övergången till engelska har också tonat ner politikens roll i deras texter, men vid sidan om scenen har de fortsatt ta ställning, engagera sig och kämpa för rättvisa och solidaritet.
Senast jag såg Savage Rose live, hösten 2015, mitt under brinnande flyktingkris, manifesterades detta när Annisette med knuten näve i luften skrek ut refrängen till ”Refugee”, vars budskap inte går att ta miste på (”Oh welcome be the refugee”). Det fanns ingen teater i det.
The Savage Rose 2006. Foto: Ola Elleström
Thomas Koppel dog i februari 2006. Han sjönk ihop sittandes vid flygeln i parets bostad i Puerto Rico, en plats de ofta besökte. Ironiskt nog sammanföll hans död med att han just färdigställt sitt första soloalbum, en pianoskiva med kompositioner som han lekt fram vid flygeln där han dog. Hans död passerade tyvärr tämligen obemärkt i Sverige, men hans storhet i Danmark visas av att skivan, Improvisationer for klaver, trots total avsaknad av kommersiellt anpassad musik gick direkt in på förstaplatsen på Danmarkslistan då den släpptes i maj 2006. Han hyllades också med en minneskonsert i Köpenhamn några månader efter sin död och har fått en gata uppkallad efter sig. Att Savage Rose, åtminstone numera, är nästan totalt okända i Sverige är ett mysterium.
De flesta trodde nog att hans död var slutet för den långlivade historien om Savage Rose. Men den då planerade turnén blev ändå av, med Hammond-virtuosen Palle Hjorth som ersättare för Thomas. Annisette hävdade, med all rätt, att Savage Rose även var hennes livsverk och att hon ville föra det vidare.
Turnen blev en succé och bandet fick ny energi. Palle har under de gångna tio åren växt ut till en självklar del av det nya Savage Rose, som förutom Annisette numera består av yngre musiker av högsta klass som gör att de fortsätter att låta lika relevanta som någonsin. Senaste albumet Roots Of The Wasteland från 2014 är lysande.
I år är det alltså 50 år sedan Savage Rose bildades. I dagarna kommer de göra tre jubileumsspelningar (utsålda) i Köpenhamn och det sägs att firandet kommer att fortsätta hela året. Ta chansen att se en unik sångerska och hennes formidabla band innan det är för sent.
Lyssna på en spellista med bidrag från samtliga 22 studioalbum som Savage Rose gett ut. I kronologisk ordning från 1968 till 2014.
