Jag är så himla ledsen över att behöva skriva den här recensionen. Jag älskar Ryan Gosling. Jag älskar honom så mycket att jag brukar ljuga om att jag flyttade till Kalifornien för att bli ihop med honom och undrar om jag verkligen ljuger.
Emma Stone är också en fantastisk skådespelerska och dessa två som duo brukar vara ett vinnande koncept. De är suveräna tillsammans även i La La Land, men det räcker inte eftersom allt annat är väldigt dåligt.
Handlingen går kortfattat ut på att en tjej som heter Mia (Emma Stone) jobbar på ett kafé i Hollywood och drömmer om att bli skådespelerska. Av en slump springer hon på en kille som heter Sebastian (Ryan Gosling) några gånger och så inleds deras romans. Inte så otippat och helt okej.
Vad som är mindre okej är att filmen öppnar med en de två timmarnas sämsta scener; det är en lång bilkö, i kön befinner sig Mia och Sebastian och ett stort gäng som ser ut att vara gymnasiedansare i Gina Tricot-kläder. Bland alla skuttande personer i enfärgade kläder ser vi en ”cool kille” åka förbi på en skateboard och några tjejer med hästsvans som sparkar höga sparkar samtidigt som de sjunger en låt som varken har mening eller mål. (Handlar låten om solsken? Vad säger det om filmen?) Medan Mia sitter i sin bil och övar repliker glömmer hon bort att köra och Sebastian kör om henne och tutar argt. Mia pekar finger åt honom (kärlek börjar alltid med bråk, tihi). Sedan rullar de vidare. Och filmen rullar vidare utan någon enhetlig historia, dramaturgi eller poäng.
Problemen med filmen är många. Ryan Gosling och Emma Stone sjunger för lite för att vara huvudrollsinnehavare. Ryan Gosling, som egentligen har en karaktäristisk sångstil, använder sig av tråkig pratsång och inte heller Emma Stones stämma kommer till sin rätta. Stylingen i filmen; sminket, kläderna, scenografin – allt känns extremt mycket högstadiemusikal. Alltså en musikal skapad av högstadieelever. Hade de haft som avsikt att göra en glad och lättsinnig musikal hade de behövt vässa melodierna, förbättra texterna och åtminstone hålla sig till det och inte försöka vara något annat. Det känns ärligt talat som att filmskaparna velat göra en färgglad musikal i old school-anda, men också lagt till allvar och moderna inslag – och istället gått vilse. Resultatet är en rörig historia utan röd tråd, konflikterna leder inte berättelsen framåt och det värsta är att musiken inte är bra.
Det bästa med filmen är ändå Ryan Gosling och Emma Stone, som trots superdåligt manus gör det bästa av det. Det finns några enstaka nummer som är helt okej. Exempelvis gillar jag scenen när de flyter runt bland stjärnorna (även om detta inte alls passar in i filmen för övrigt).
Älskar du Ryan Gosling eller är du nyfiken på hans vemodiga stämma med stiligt vibrato bör du istället lyssna på hans band Dead Man’s Bones. Vill du också titta på Ryan Gosling medan han sjunger så har jag två bra förslag. Det ena är filmen Lars and the Real girl, där Ryan Gosling spelar Lars, som blir förälskad i sexdockan Bianca som han i en scen sjunger för i skogen. Det andra förslaget är att du ser filmen Blue Valentine där Gosling spelar mot Michelle Williams. Scenen när han spelar ukulele och hon dansar till är en av de finaste förälskelsescenerna jag vet.
Att La La Land har 8.8 på IMDB och vunnit flera priser säger mer om hypen än om kvalitén, tyvärr. Jag hade hoppats på magi.
