The xx – I See You

I Axel Peterséns film Avalon från 2011 finns det en scen där Johannes Brosts rollfigur äntrar ett dansgolv till tonerna av Roxy Music-låten vars titel delar namn med filmen. Nästan i slow motion dansar Brosts stukade huvudperson ensam över dansgolvet medan Bryan Ferry lågmält mässar ”Now the party’s over…I’m so tired..”. Samma kontrast som gör den scenen så effektfull återfinns över hela I See You. The xx verkar ständigt i gränslandet mellan dansgolvet och den ensamma promenaden hem i pissregnet.

Redan inför 2012 års Coexist talade bandet om att man ville röra sig mot ett mer klubbinspirerat sound, men det är inte förrän nu som det faktiskt hörs i musiken. Jamie xx har, efter den framgångsrika solodebuten med fjolårets In Colour, fått en betydligt mer framträdande plats i ljudbilden. Minimalismen från tidigare skivor är åtminstone delvis utbytt mot houseinfluenser, subtil disco och Hall & Oates– och Alessi Brothers-samplingar. Tänk er Jamie xx:s rework av Gil Scott-Herons Im New Here fast med Scott-Herons poesi utbytt mot Oliver Sims och Romy Madley Crofts ömma viskningar.

Men trots den lätt chockerande inledningen tar man aldrig steget fullt ut till dansmusik, snarare rör det sig om elektronisk pop i stil med Cocteau Twins och Eveything But The Girl. Jamie xx produktion påminner stundtals om både The Avalanches och The Durutti Column. Där The xx tidigare arbetat med tystnad, fokuserat på ord och toner som knappt vågade formuleras, återfinns här på gott och ont istället en betydligt större palett av ljud.

Skivan lider absolut av en svårsmält ojämnhet och visst är det inte utan att man stundtals saknar tiden då Sims och Madley Croft utbytte intima hemligheter genom viskningar i mörkret, men det är åtminstone ett försök att bryta sig loss ur en stereotyp som lätt hade kunnat bli parodiskt. Stundtals befinner man sig farligt nära generisk popmusik, men samtidigt är det också befriande att höra radiovänlig popmusik som faktiskt innehåller någonting.

För även om den musikaliska inramningen har skiftat består det textmässiga innehållet fortfarande av samma ängslighet och osäkerhet som The xx alltid utforskat. I grund och botten är I See You en samling låtar om vänskap och kärlek, om att glida ifrån varandra och att hitta tillbaka till varandra. “Here come my insecurities, I almost expect you to leave” – oavsett hur musiken förpackas är innehållet detsamma.

”On Hold” är en smärtsam skildring av en flyktig kärleksrelation som plötsligt når ett abrupt slut, ”I Dare You” är en storslagen popballad om gränser som sätts på prov i ett förhållande, ”A Violent Noise” vidrör Sims alkoholism och hur den påverkade relationerna inom bandet. Samtliga tillhör de poppigaste bandet spelat in. Plattan lider dock inte av en total avsaknad av de mer sparsmakade ögonblicken The xx gjort sig kända för. Mittenpartiet med ”Performance”, ”Replica” och den hjärtkrossande ”Brave For You” präglas alla av de inflytelserika sound som mejslades ut på föregående skivor.

Avslutande ”Test Me” manifesterar albumets röda tråd med all önskvärd tydlighet. En brutal duett där Sims och Madley Croft blottlägger sprickorna i sin vänskap. ”Just take it out on me. It’s easier than saying what you mean. Test me, see if I break” sjunger Madley Croft mot en nästan helt avskalad bakgrund, ”Tell me this time you’ve changed. I’ll take it out on you, It’s easier than talking it through. Test me, see if I stay”. Istället för viskningar ut i mörkret vänds textraderna inåt, mot bandet själv, balanserandes på gränsen för att bli för personligt. Återhållsamheten från nästan tre skivor befinner sig på bristningsgränsen.

Tjusningen med I See You ligger i kontrasten mellan det lågmälda och det dansanta. I kontrasten mellan dansgolvet och ensamheten på vägen hem. I kontrasten mellan att stå på ett neondränkt dansgolv där musiken pumpar mot trumhinnan och att bara vilja försvinna från jordens yta. Balansgången fungerar inte alltid, stundtals förlorar Sims och Madley Croft brottningsmatchen mot Smiths housebeats och som helhet betraktad lider albumet av vissa problem som är svåra att bortse ifrån, men i de ögonblick där allting väl klaffar känns det som att The xx återuppfinner sig själva som renodlade popstjärnor utan att förlora det som tidigare gjorde dem så unika.

[Young Turks, 13 januari]

6