Agusa: ”Musiken är ett äventyr, en resa”

Agusa spelar på Plan B, Malmö 16 september 2016. Foto: Gianluca De Bruna

Agusa spelar på Plan B i Malmö

Agusa är namnet på en liten by med ett tjugotal hus på Linderödsåsens sydsluttning i östra Skåne. I början av 2013 åkte Tobias Pettersson (bas), Mikael Ödesjö (gitarr) och Jonas Berge (orgel) hem till Dag Strömqvist (trummor) i den lilla byn för en jamsession. Det föll så väl ut att de startade ett band tillsammans. Bandet tog sitt namn efter byn.

Dag lämnade sedermera Agusa och ersattes av Tim Wallander. Och när Jenny Puertas (flöjt) gästade vid inspelningarna av bandets andra album och gav bandets musik, djupt rotad i det tidiga 70-talets progressiva och psykedeliska ljudbild, en ny dimension föll alla bitar på plats. Sedan dess är Agusa en kvintett.

Jag såg Agusa live två gånger den gångna hösten och hänfördes av det kompromisslösa sätt de angriper sina influenser på. Låtarna tillåts växa så mycket de kan även om det innebär att de dras ut till mer än en kvart och kan på ytan ibland framstå som utflippade improvisationer. Men samtidigt bygger musiken på oerhört vackra melodier och en klar vision. Musiken rör sig framåt trots stabil förankring i det förflutna.

Att medlemmarna har koll på sin musikhistoria behöver man inte ens fråga om. Men jag satte mig ändå ner med hela bandet för att gräva lite djupare. Till exempel i medlemmarnas musikaliska bakgrund.

Tobias: – Jag har spelat en del progg, men även folkmusik och hårdrock. Lite allt möjligt. Sen visste jag att Mikael spelade progressive och det var så vi träffades.

Tobias och Mikael spelade in en skiva under namnet Kama Loka, tillsammans med danska musiker (bland annat från Spids Nøgenhat) i Silencestudion i Koppom. Samarbetet blev fröet till det som senare kom att bli Agusa.

Jenny: – Jag kommer inte från proggvärlden på det sättet. Jag har spelat folkmusik tidigare. Men folkmusik och progg går lite hand i hand.

Tim: – Jag har inte heller spelat progg eller varit direkt intresserad av det innan jag introducerades för Agusa. Men jag har nog spelat i typ 20 olika band tidigare, allt från blues till jazz och fusion. Mycket blues. Innan Agusa hade jag ett bluesband som hette The Wang Dang Doodle Orchestra. Vi spelade covers på krogar och annat. Och nu är jag med i ett balkanband så vi är nere och spelar i Kroatien ibland. Och så har jag egna projekt.

”Det är fri musik. Det finns egentligen inga ramar. Man kan spela vad man vill”

Vad är det som fascinerar med progg?

Mikael: – Det är fri musik. Det finns egentligen inga ramar. Man kan spela vad man vill, man blandar och ger.

Tim: – Jag har också intresserat mig för det med proggen, att det är längre kompositioner och mer genomarbetade grejer som inte är vers och refräng. Musiken är mer ett äventyr, en resa.

Samtalet flippar ut en stund och leder till en diskussion om proggens olika inriktningar – den melodiska/instrumentala proggen som Agusa representerar, den politiska proggen och den mer internationellt utbredda genren progressive som egentligen är något helt annat.

Tobias: – Vi gillar ju Kebnekajse och liknande band. Melodier. Vi vill inte vara Dream Theater eller Yes eller så. Vi tänker en del England eller Tyskland, men också att det ska vara 70-tal i ljudbilden.

Vi fortsätter att diskutera influenser, något som Agusa verkar ha oerhört många vare sig man bara lyssnar på deras musik eller pratar med dem. Jag kastar ur mig tyska krautlegendarerna Amon Düül som förslag. Något som visar sig stämma.

Tobias: – Ja, verkligen.

Mikael: – Jag lyssnar på allt från 70-talet.

Tobias: – Det är lika mycket svensk folkmusik som 70-tal kan man säga. En hybrid.

Mikael: – Jag har även spelat en del sydamerikansk musik så vi får med en del sådana tendenser ibland också kan jag känna.

Tobias: – Och Jonas gillar afrikansk jazz så det blir lite allt möjligt.

Självklara namn som Kebnekajse, Fläsket Brinner, Träd Gräs och Stenar, Arbete & Fritid och Trettioåriga Kriget kommer upp. Liksom Kvartetten Som Sprängde, som endast släppte ett album – Kattvals från 1973 – men som såväl Agusa som jag själv håller varmt om hjärtat. En av Agusas låtar innehåller till och med element av Kvartetten Som Sprängdes låt ”Gånglåt från Valhallavägen”. En fantastisk låt som jag känner ligger väldigt nära essensen av Agusa.


Flöjten var inte med från början, men adderar lite mer folkfeeling.

Mikael: – Jag har alltid velat ha med tvärflöjt.

Jenny: – Det är många som säger att flöjten känns sydamerikansk. Det är kul eftersom jag är halv-sydamerikan.

På er debut Högtid är låtarna av lite mer normal längd, på uppföljaren Agusa 2 är de 18-20 minuter. Vilka möjligheter ser ni med de riktigt långa låtarna?

Mikael: – Det var jag som drev på det, jag gillar långa låtar. Jag tror Tobias tycker att det är lite för pretto att köra så långa. Men jag tyckte att ”nu testar vi det” och dessutom hade vi inte så många låtar.

Tobias: – Vi hade väldigt fina arr tyckte vi själva, men kanske inte så mycket melodi och material. Så vi provade för vi vill åt det hållet.

Handlar det om att ni vill låta mer som ni gör live kanske?

Tobias: – Det vet jag inte. Vi tyckte de låtarna var värda den tiden och ville prova det formatet.

Jenny: – Det är roligt med långa låtar för då kan man verkligen göra en resa. Det kan vara allt i en låt.

Jonas: – Man kan ändå säga att det motsvarar lite av hur vi låter live. De två låtar vi fortfarande spelar från vår första skiva, ”Uti vår hage” och ”Kärlek från Agusa”, har växt till att bli 20 minuter.

Bland annat det gamla proggbandet Gudibrallan spelade också in ”Uti vår hage”, om än i en något bisarr, protopunkig version. Vad är det med den som gör den till en utmärkt låt att göra progressiv rock av?

Tobias: – Det är ju den näst finaste svenska folkmelodin (Tobias låter helt faktabaserad när han säger detta, liksom att ”Kristallen den fina” är #1, förf anm). Och det har knappt gjorts några värdiga inspelningar av den.

Vi diskuterar låtens oklara ursprung.

Jenny: – Den hemska historien bakom den gör den spännande. Texten var ett hemligt budskap för hur man skulle utföra en abort förr i tiden när det var dödsstraff för att göra det. Texten innehåller ett recept för en brygd som man kan dricka om man inte vill behålla barnet. Det är lite rebelliskt och spännande att någon skrev det här för väldigt längesen.

”Texten var ett hemligt budskap för hur man skulle utföra en abort förr i tiden”

Tobias: – Det är ingen som riktigt vet när den är ifrån, men man tror den är från 1850-talet ungefär. Man vet inte riktigt var den kommer från heller. Och vi vill gärna ta upp den traditionen, även om vi skurit ner på det för att vi skriver så fina låtar själva [skratt]. Men den är väl ett blueprint för vad vi ville ha från början.

Hur går inspelningarna till? Är det mycket fritt jam eller planeras det mesta?

Jenny: – Det är nog mer strukturerat än man tror.

Mikael: – Det är gjort så att det ska låta jammigt.

Tim: – Vi har den progressiva biten, den välskrivna. Det andra är den psykedeliska biten som är mer jammig. Jag gillar den ovissheten – att man inte vet hur ett solo kommer vara. Att man låter solisten få frihet.

Mikael: – Det är mer spännande också, för då måste alla verkligen vara med.

Tim: – Vi spelade in liveskivan Katarsis (som hamnade på en italiensk årsbästalista, förf anm) i Aten och då kändes det väldigt bra och vi fick bra respons från publiken. Så efter det har jag lyssnat väldigt mycket på den och då har jag fått de referenserna i stället och då härmar jag den mer eftersom jag spelade bra där. Så det blir inte så mycket jam. Men sen har vi nya låtar som inte är helt klara och då blir det lite mer jammigt.

Grekland är en på pappret lite otippad destination, men Agusa har varit där och spelat två gånger.

Tobias: – Det är lite otippat, men vi distribueras från Grekland. Vi säljer ju en hel del i Tyskland och i Danmark också, men i Sverige har vi inte haft så mycket publik. Det handlar mycket om tur och att man hittar rätt bokare.

Finns det någon bra grekisk progg?

Tobias: – Bland det äldre finns det jättebra grejer. De mest subversiva banden därifrån spelade in i Frankrike på grund av militärjuntan i Grekland på 70-talet. Men den nya scenen är ganska svag och ser väl ut som i övriga världen. Vi spelade senast med ett band som heter Ciccada, som spelar någon typ av King Crimson-aktig musik.

Mikael: – Det är svårt att hitta, men det är väl värt att gräva i det gamla.

Lyssna på ett exempel på fin grekisk progg (från 1972) ovan.

Efter intervjun stannar jag kvar en stund och får lyssna på när Agusa spelar två nya låtar i studion. Det låter utmärkt och jag ser fram emot slutresultatet. Något som inte lär dröja alltför länge, då bandet senare i vinter sätter igång inspelningarna av sitt tredje studioalbum.