Därför borde vi lyssna mer på gospel

Dags för ännu en musikhistorielektion signerad HYMNs skribent Ernst Adamsson Borg. Den här gången står gospel i centrum.

Soulen som vi känner den fick som bekant sitt sound med hjälp av genier som Ray Charles, Solomon Burke, Sam Cooke, Etta James och såklart Aretha Franklin.

Men startskottet för den genre som skulle komma att skapa soundtracket till 60-talet, bryta ned rasismens barriärer i USA och senare fylla dansgolv över hela England återfinns – som ofta med musik från andra sidan pölen – innanför kyrkans fyra väggar och stavas: gospel.

Det är kanske svårt att föreställa sig hur den amerikanska södern såg ut på trettio- och fyrtiotalet. Men utan att gissa helt vilt kan det tänkas att de allra flesta svarta människor var utfattiga och hårt åtgångna av arbetet på plantagen. Att de då valde att spendera ett par timmar i veckan lyssnades på några av århundradets bästa sångare sjunga om ”the man upstairs” är inte så konstigt – med största sannolikhet var det den njutning de fick under veckorna. Tydligen kunde det dessutom gå rätt vilt till vid framträdandena, så underhållande var det nog.

Soul Stirrers (där både Johnnie Taylor och Sam Cooke sjungit), The Highway Q.C.’s (som en ung Cooke startade och där den eminente Lou Rawls senare sjöng) och The Dixie Hummingbirds, ja listan över fantastiska gospelgrupper kan bli lång och dessutom sträcka sig långt tillbaka i tiden. Men det kanske räcker med de ovan nämnda och med tillägget: Archie Brownlee and the Five Blind Boys of Mississippi.

Archie Brownlee var en av grundarna till gruppen och den bildades när medlemmarna fortfarande gick i skolan under trettiotalet. Som namnet avslöjar var de blinda och bar allt som oftast solglasögon (Bob Dylan har lite att hämta, hans Wayfarer-look må vara cool, men kommer inte i närheten av dessa herrar).

Sjöng gjorde de också. Dessutom fruktansvärt väl. Stämsång kunde de hantera på ett sätt som få har kommit i närheten av och få någonsin kommer att komma behärska. ”Jesus Gave Me Water” är ett sådant exempel. Låten har ingen musikalisk uppbackning utan allt sköts av de fantastiska rösterna, helt makalöst.

Brownlee, och även många andra gospelsångare från tiden, genomförde titt som tätt ordentliga skrik. Denna typ av skrik kom senare att användas av i princip varenda soulartist med de rätta röstresurserna. James Brown med sin ”I Got You (I Feel Good)” står sig kanske som det mest välkända exemplet.

International Sweethearts of Rhythm

International Sweethearts of Rhythm

Mycket av musiken bärs upp av rösterna men självfallet spelade de även till och från med ackompanjemang. För denna musik stod ofta en grupp som kallades för International Sweethearts of Rhythm. Det var en grupp bestående av enbart svarta kvinnliga musiker, något musikscenen inte hade sett speciellt många av på den tiden. Skickliga som få kunde de få tak att lyfta med deras musik.

Jag är inte en religiöst lagd person överhuvudtaget. Gud tilltalar mig inte på något plan egentligen, något som kan verka skära sig med mitt diggande av musik som uteslutande har ett religiöst innehåll. Men det är just det som är tjusningen, någon egentlig tro behövs inte för att uppskatta denna fantastiska genre.

Musiken träffar helt rätt och att ha tillgång till en genre som påverkat vår tids musik i en enorm utsträckning i min mobiltelefon är en möjlighet som inte bör slösas bort. Självfallet finns mycket fin gospel även utgiven på schyssta vinyler, i många fall sammansatt av de två svenska musikkännarna Jonas Bernholm och Per ”Slim” Notini – vilka framkallar en än mer härlig känsla.

Som ett stort plus i kanten lever dessutom genren i högsta grad kvar. Billboard har fortfarande en gospel-lista och här i vårt avlånga land har vi den välkända Tensta Gospel Choir, där bland andra den fantastiska Sabina Ddumba fått skolning.

Finns helt enkelt bara en sak att göra – lyssna mer på gospel. Börja med spellistan nedan: