En dyrkad Instagram-idol har fått sin egen serie på Netflix. HYMNs Victor Lundmark kan inte sluta titta.
I mellandagarna hade den välproducerade Netflix-realityn Chasing Cameron premiär. Under seriens tio avsnitt får vi följa ett gäng sociala medier-stjärnor på världsomfattande ”meet and greet”-turné (Magcon). Vi lär känna den trasige Taylor Caniff, en bandanaprydd 20-åring som fyller sitt inre tomrum med för dyra bilar. Promotorn Bart Bordelon och hans desperata längtan efter ett erkännande som fadersfigur. Och så Cameron Dallas, seriens huvudperson.
Cameron, en kalifornier som slog igenom på Vine och Instagram, porträtteras som en martyr för våra brutalytliga tider. Han står upp mot säkerhetsvakter och illvilliga eventarrangörer. De ständiga striderna tär på honom men han vägrar att göra fansen besvikna. Cameron är stark. Först när familjen Dallas tvingas avliva sin hund Jake krackelerar fasaden. Unge Cameron får ett mentalt sammanbrott under ett turnéstopp i Australien, täcker ansiktet med ett tygstycke och blir inte riktigt sig själv förrän han får krama en tam koala.
Varje avsnitt är som att stirra på strobe-ljus men jag kan inte sluta titta. Chasing Cameron är nämligen det mest relevanta rockporträttet som gjorts i år.
Dallas och hans vänner negligeras av eliten, får en undanskymd roll på Teen Choice Awards men lyckas övervinna belackarna för att sedan själva bli nominerade i galans priskategorier. De skapar en folkrörelse av tusentals entusiastiska fjortisar. Småflickor som säger att 140 tecken förändrade deras liv. Tonårstjejer som slutar skära sig i handlederna när den rosige Aaron Carpenter lägger upp något kul på Snapchat. Fansens hängivenhet känns äkta, på gränsen till andlig.
Referenserna till mer konventionell populärkultur är underhållande. Ta merchandise-bordets ”Straight Outta Magcon”-tröjor som exempel. Och visst går många sociala medier-profiler vidare med karriärer inom traditionella plattformar (böcker, skivor), men när Cameron Dallas plötsligt öppnar för att spela in ett album känns det ganska poänglöst. Det är trots allt killens selfies, snarare än hans solon, som får miljontals ungdomar att brinna.
Jag har sneglat avundsjukt på 90-talets jättelika rockkonserter. Jag såg Oasis-dokumentären Supersonic och kände en viss besvikelse över att inte ha varit med när det hände. Efter att ha tryckt i mig över fem timmar av Chasing Cameron inser jag dock att rocken fortfarande lever. Den låter bara lite annorlunda.
Arrangera Magcon på Spike Island nästa år.
