Nynningen – tillbaka efter 36 år

Härom veckan gjorde Nynningen bejublad comeback inför ett utsålt Pustervik i Göteborg. Trettiosex år efter att det legendariska proggbandet lade ner verksamheten, 1980, ungefär samtidigt som den progressiva musikrörelsen i stort drog sin sista suck.

Jag hade äran att bevittna spelningen och blev helt chockad av hur bra det var. Inte nostalgibra alltså, utan genuint bra på riktigt.

Nynningen var redan under 70-talet kända som ett band med förstklassiga musiker och år av erfarenhet har gjort dem ännu bättre. Nyfiken på bakgrunden till comebacken och på eventuella kommande planer ringde jag upp en av bandets grundare, och den som agerade bandledare och primär sångare under spelningen på Pustervik – Tomas Forssell.

– Jag har nyss skickat iväg ytterligare fyra låtar till de andra att repa in.

Pustervik var alltså inte en tillfällig uppståndelse. Spelningar i Malmö och Stockholm är inbokade till början av februari och även om jag älskade låtlistan på Pustervik känns det kul att det ges en öppning för variation.

Hur kommer det sig att det dröjt så länge innan Nynningen återförenades?

– Det har nog mest haft att göra med logistik. Jag startade ett barnprojekt på 80-talet, Häjkån Bäjkån, som gått så bra att jag gett ut åtta skivor med det och även fått en grammis för bästa barnproduktion. Jag har också bott i Kalmar i många år och jobbat som lärare på Ölands folkhögskola. Samtidigt har de andra spelat i andra konstellationer och bott på olika håll. Jag har däremot spelat med några av de andra på en del av mina turnéer. Med Bernt (Andersson, klaviatur) och Nikke (Ström, bas) och ibland även Per (Melin, trummor) så vi har haft kontakt.

Varför blev det av nu?

– Vi återförenades för en spelning 1996, då även Totta Näslund (han dog 2005, förf. anm) var med. Jag har hela den spelningen på band och när jag lyssnade på det insåg jag hur väldigt bra allt lät.

– Sen frågade Sam Vesterberg, som tog över som sångare i Nynningen efter att Totta anslöt till Nationalteatern i mitten av 70-talet, om vi ville spela på en gala för ensamkommande flyktingar i Angered i februari 2016. Då sågs vi och spelade fyra låtar. Och det kändes jättebra. Det var som att vara tillbaka på 70-talet. Det var till och med folk i publiken som grät. Och jag började tänka att det här inte får vara en engångsgrej.

Var det svårt att övertala de andra?

– Vi mejlades en hel del över sommaren, men det fanns tveksamheter. Alla tyckte idén var kul, men frågor som vem vill höra detta, är det inte bara nostalgi och finns det någon publik ältades. Men vi träffades i augusti och diskuterade och kom fram till att köra.

Nynningen fanns 1971 till 1980 och släppte fyra album med olika konstellationer. Tomas lämnade bandet 1975 efter tredje skivan. Sättningen som spelar ihop nu är den som utgjorde kärnan på den andra (För Full Hals, 1973) och den tredje (1974, som döpts efter året den släpptes).

Om man lyssnar på Nynningens album så anar man, åtminstone som utomstående betraktare, en viss radikalisering från den lite småflummiga debuten Man mognar med åren till den rakare och mer tydligt politiska 1974. Jag undrar om det stämmer överens med verkligheten. Svaret blir lika omfattande som intressant.

– 1971 jobbade jag med en teatergrupp som hette Teater FEM och samtidigt flyttade Nationalteatern upp från Skåne till Göteborg. Jag träffade Bertil (Goldberg, Nynningens andra grundare) och vi började spela ihop. Totta, som bodde i kollektiv hemma hos Bertil, anslöt också. I Hagahusets källare skrev vi Nynningens första låtar, bland annat ”Neva” som senare hamnade på För Full Hals. Vid samma tid fick jag kontakt med MNW (Musiknätet Waxholm) via Gunilla Thorgren och åkte med på en fängelseturné med 44 spelningar runt om i landet.

– Sen skulle vi spela in Man mognar med åren. Då ville inte Totta vara med längre och drog sig ur. Han var mer inne på Dylan och jobbade i hamnen. Christer Öhman ersatte. Han hade lite mer andliga och filosofiska perspektiv, vilket delvis präglar Man mognar med åren.

– På väg hem från inspelningen i Vaxholm blev vi osams utanför Örebro. Christer bad oss stanna bussen och gick ur. Vi såg honom inte mer. Jag träffade honom för första gången på över 40 år för ett tag sedan och vi skrattade gott åt händelsen. Och när vi kommit hem hade Totta ångrat sig och ville vara med igen.

Hur gick det till att omvandla Nynningen från en akustisk trio till ett regelrätt rockband?

– Bengan (Blomgren, elgitarr) och Bernt spelade redan på två låtar på Man mognar med åren men sedan kom de med permanent. Vi turnerade med Majakovskijprogrammet (tonsatta dikter av den ryske poeten Vladimir Majakovskij) och växte ut till ett fullt band. Dessa låtar hamnade sedan på För Full Hals.

Jag kommenterar att Bengans solon redan på Man mognar med åren är ruggiga. Det visar sig att Tomas och jag har samma uppfattning om honom.

– Bengan är den bästa gitarrist som finns, jag har lärt mig så otroligt mycket av honom.

Lyssna här på ett av svensk populärmusiks bästa gitarrsolon (börjar vid 2:45):

– Sedan spelade vi teaterpjäsen De hängdas revolution, om en revolution i Mexiko i början av 1900-talet, av Bruno Traven och de låtarna är med på 1974, till exempel ”Seger” som ju är en revolutionär låt. ”Vilda strejker” var egentligen en låt av Nationalteatern, men de vågade inte ge ut den. Vi spelade däremot på en del stödgalor, bland annat för strejkande städerskor i Skövde så vi tyckte den passade oss bra.

Vad tyckte ni själva om comebackspelningen på Pustervik?

– Superkul, vi var taggade. Vi funderade mycket vem som skulle ersätta Totta och om publiken skulle gilla det trots att många låtar förknippas med honom. Sång är inte min styrka – det är låtskrivande och att komma med idéer. Och att ta in en ny sångare kändes uteslutet så det fick bli jag. Med facit i hand tycker jag det fungerade.

Jag kan intyga det. Det var naturligt nog många i publiken som var med när Nynningen spelade på 70-talet. Men jag såg också en hel del yngre människor i publiken. Jag frågar Tomas om det förvånar honom.

– Egentligen inte, i mitt arbete umgås jag med många unga kring 20-25 år och vet att det finns en återväxt. Orkan som var förband skulle till exempel mycket väl kunna ha spelat på Sprängkullen på 70-talet.

Något som förvånade mig under spelningen var att två för många okända låtar som gavs ut på Tomas andra soloalbum, Nya tider från 1980, spelades och lät som monumentala proggklassiker. ”Kappsäcken” som avslutade hela spelningen funkade perfekt som avslutningshymn i duett mellan Tomas och Orkans Josefine Green.

– Jag flyttade till Luleå och gav först ut en soloskiva 1978. Sedan tror jag att det var Björn Afzelius som tjatade om att jag skulle göra en skiva till. Bernt och Nikke är med på den, men inte Bengan. Han fick vara ljudtekniker, jag ville lägga gitarrerna själv eftersom det var min soloskiva. Men vi spelade några av de låtarna när jag kom med i bandet igen 1980.

Blir det någon fortsättning efter spelningarna i februari?

– Jag är jättetaggad att skriva nytt material och vi har fått en del festivalförfrågningar till sommaren. Jag tycker fortfarande att Nynningen står sig som ett projekt med stark personlighet. Låtarna har flera olika teman inom sig på ett sätt som är väldigt ovanligt nuförtiden. Och de bygger på såväl symfonisk musik som Cream-bluessväng. Det fanns ett letande på 70-talet som jag upplever inte finns i musiken idag.

Nynningen spelar på Inkonst i Malmö 3 februari och på Fasching i Stockholm 4 februari!