Tänk om det skulle finnas en cocktail gjord på Big Star, 60-talspop och med ett stänk av den senaste tekniken som fanns tillgänglig i slutet av 70-talet. Skulle inte det bli helt otroligt bra? Jo, det skulle ju bli det. Och till alla örons stora förtjänst finns det faktiskt en sådan fantastisk cocktail och den stavas: The dB’s.
The dB’s medlemmar härstammade från North Carolina. Men de bildade bandet i New York, vilket nog var för det bästa – för även om deras skivor knappt sålde något fick de i alla fall ordentligt med rosor från kritikerna i New York. I valfri stad i North Carolina hade de antagligen knappt fått spela på en dansbana och än mindre fått en notis i lokaltidningen.
En av grundarna till bandet, Chris Stamey, pluggade i New York och stötte då ihop med Alex Chilton och spelade bas med honom på ett par låtar. Det var tydligen rätt skoj så Stamey bjöd in några musiker han tidigare lirat i band med från hemstaden i North Carolina, med målet att bilda band. Sagt och gjort, ett band hade tagit form.
De lirade runt på diverse klubbar i New York med omnejd. Men tyvärr var det inget amerikanskt skivbolag som hade vett nog att satsa på dem. Som tur är hade engelsmännen lite bättre koll på ball musik och plötsligt hade de fått kontrakt av det brittiska independent-bolaget Albion Records.
Bolaget möjliggjorde ett LP-släpp och namnet på debuten från 1981 blev: Stands for Decibels. Inte ett helt ocoolt namn för en första platta. Som följd av att ett brittiskt bolag signade dem fick de även spela på den sidan av Atlanten för att sprida sitt album.
Albumet är en fantastisk samling popmusik med allt som kan tänkas önskas. Mjuka men samtidigt hårda basgångar, stora trummor och elgitarrer avrundande med effekter. Självfallet toppat med två röster tillhörande Chris Stamey och Peter Holsapple, som passar perfekt in i det underbara popsoundet. Det räcker att lyssna på det första spåret, ”Black and White”, för att fastna. Det är ett fruktansvärt snyggt intro som är helt omöjligt att tröttna på. Mjuka gitarrer, rimshots och en stämma som ibland nästan verkar vara på bristningsgränsen.
En fulländad debut banar oftast vägen för en uppföljare, vilket självfallet även gällde The dB’s. Album nummer två fick namnet Repercussion och fortsatte på samma spår som debuten. Ruggigt bra och välgjord popmusik rakt igenom. Denna platta fick till och med tillskott i form av en liten blåssektion och ett lite mer uppskruvat 80-talssound.
Men någonstans här tar framgångssagan slut. Visserligen släppte The dB’s fler album, men Stamey hoppade av och kvaliteten sjönk. Black Star-syndromet hade drabbat ännu ett band. Otroliga popalbum med lovord från kritiker, men utan förmåga att leverera några royalty-checkar. Trist.
Det går i alla fall att glädjas åt att The dB’s två första album inte kostar någonting att köpa begagnat och låter lika bra idag som de gjorde i början av 80-talet. För skojs skull måste det också nämnas att medlemmarna samlade ihop sig år 2012 och släppte sin första skiva tillsammans sedan slutet av 80-talet. Namnet på den blev Falling off the Sky och det är just för skojs skull den bör nämnas, för så där jättebra är det inte.
Men det spelar inte så stor roll, deras två första plattor väger upp allt och tåls att spelas så ofta det bara går.
