Rein spelar på Storsjöyran i Östersund // Foto Viktor Wallström Rockfoto
Vi fortsätter sammanfatta året. HYMN:s Anton Lindskog guidar dig genom synth-, goth- och industriåret 2016. Det här bör du inte missa om du gillar retrofuturism och mörkerromantik! Lyssna på allt (och ännu mer) i vår playlist.
Med Commitment to Complications står Youth Code för mitt favoritsläpp 2016. Musiken rymmer tydliga ekon av det ”klassiska Wax Trax-soundet”, men med en rejäl dos punkighet och influenser från bland annat amerikansk hardcore gör stentuffa kärleksparet Sara Taylor och Ryan George ändå något helt eget som känns både fräscht och relevant.
Även konstnärligt sinnade ”grave wave”-bandet Bestial Mouths har gått mot en klarare ljudbild utan att tappa något i intensitet på Heartless. Och deras livetrummis Brant Showers (kanske mest känd från industriella witch house-akten ∆AIMON) har överträffat sig själv som producent av mörka, suggestiva ljudbyggen med soloprojektet Sølve.
Svenska trotjänarna Covenant gav oss sitt starkaste album på fjorton år: The Blinding Light – ett album som känns sammanhängande trots influenser som spänner från modern trance till medeltida kyrkomusik. Märkbart Covenant-inspirerade men betydligt tyngre Decoded Feedback gör en snygg hybrid av electroindustrial och aggrotech på Dark Passenger. Och de industriella electrorock-spanjorerna Terrolokaust övertygar med Dissensions, inte minst tack vare sångaren Javi Ssagittar.
Filters Richard Patrick blev industrirockens douchebag när han ställde in den planerade Göteborgsspelningen efter att ha hamnat i bråk med Sticky Fingers personal då de bad honom släcka sin e-cigg. Crazy Eyes är dock ett mycket starkt album där Clevelandbandet nästan parerar storhetstiden i slutet av 90-talet. Som vanligt hörs tydliga ekon från Nine Inch Nails.
Trent Reznors ande svävar även över unga Kangas storartade debutalbum. Kanadensiska Dead When I Found Her närmade sig landsmännen och uppenbara inspirationskällan Skinny Puppy än mer. Gamle trotjänaren Raymond Watts gav oss ett efterlängtat nytt PIG-album i sedvanligt fläskig ”Wax Trax”-trogen stil. Och svenska Rave the Reqviem levererade en sjuhelvetes underhållande hybrid av industrial metal, dubstep och cheezy 80-talspop med The Gospel of Nil.
Coldwave har överlevt även 2016. De brusiga, analoga och migrängrå tonerna har under året representerats utomordentligt av bland andra Boy Harsher, Soft Kill och mer poporienterade Black Marble. Samt (trots världens fulaste bandnamn:) Kiss the Anus of a Black Cat. Unga coldwavedrottningen Zanias (som vi känner igen från Keluar och Linea Aspera) närmade sig inspirationskällan Dead Can Dance än mer på sin mycket imponerande debut-ep.
Även den kommersiella synthpoppen har haft ett bra år. Sydafrikanske, numera Brooklynbosatte St Lucia har med Matter gjort ett snyggt, modernt new wave-album, som har visat sig gå hem även i klädaffärer och hotellbarer. Även retro-new wave-doldisarna Future Unlimited och New Arcades har levererat. Och till min förvåning har Greg Puciato, den muskulöse hardcoreagitatorn från The Dillinger Escape Plan, också visat sig besitta stor talang för melodiös synthpop med nya projektet The Black Queen.
Den moderna kommersiella synthpoppens flaggskepp Mesh har med Looking Skywards gett oss ännu ett skolboksexempel på hur Depeche Mode egentligen borde låta under 2010-talet. När Mesh kommer till Göteborg och Köpenhamn i slutet av januari tar de med sig brittiska Empathy Test, en synthpopakt som jag ser fram emot att höra mycket mer av.
Svensk EBM mår oförskämt bra. Spark! har i version 3.0 med sångaren Christer Hermodsson (S.P.O.C.K, Biomekkanik) tagit ett gigantiskt kliv framåt. Calle Nilsson har med sina projekt The Operating Tracks och Lucifer’s Aid levererat två mycket starka EBM-släpp i den karga, minimalistiska ”belgiska” stil som vi bland annat förknippar med The Klinik. Men framför allt har året handlat om Rein. Sveriges första EBM-drottning Joanna Reinikainen har med sin blandning av klassisk body och modern dansmusik återinfört den tyngre synthmusiken i Sveriges Radios medvetande. Att hon nu, som första EBM-akt någonsin, är nominerad i två kategorier i P3 Guld är stort!
Att gamla gothrock-flaggskeppet The Mission en gång i tiden var Storbritanniens största rockband kommer kanske inte särskilt många ihåg 2016. De låter dock chockerande vitala på Another Fall From Grace. Inom den traditionsbundna gothrocken sticker även svenska Dr. Arthur Krause ut med Fields of the Nephilim-inspirerade albumet The Only Time She Moves. Och så har vi fått ta del av två intressanta svenska soloprojekt: Singer/songwritern Andreas Wandegren (som vi sedan tidigare känner från Morlocks och Dark Side Cowboys). Och så Johan Sjöblom från The Exploding Boy som levererar ännu mer The Cure-inspirerad mörkpop som Sjöblom.
Tyska Merciful Nuns (med äkta paret Artaud och Jawa Seth i spetsen, vilka vi känner igen från Garden of Delight) harvar på i sedvanlig Fields– och Sisters-dyrkande stil. De är i gott sällskap av landsmännen i Golden Apes och Aeon Sable. Italienska Winter Severity Index fortsätter förvalta de vackra, ”eteriska” delarna av det ”klassiska 4AD-soundet” på Human Taxonomy. Och schweiziska The Beauty of Gemina har gått mot ett ”mognare” sound med storartade resultat på Minor Sun.
Inför 2017 ser jag fram emot isländska Legends efterlängtade uppföljare Midnight Champion som nu har fått ett releasedatum i mars. 3Teeths kommande album verkar klart intressant med gästartister som Kanga och Ho99o9. Jag ser fram emot planerade släpp med bland andra VOWWS, Drab Majesty och Clan of Xymox – och jag kommer att göra återbesök på Subkultfestivalen i Trollhättan i sommar. Bland hittills bokade akter har jag högst ställda förväntningar på Red Mecca som i år gav oss mycket starka postpunkiga electronica-albumet Electricity.
Och vem vet, kanske kommer Andrew Eldritch att hålla sitt löfte?
