Att sammanfatta årets låtar i en lång, rangordnad lista är om möjligt ännu mer vanskligt än att göra det med album. Låtar handlar än mer om sinnesstämning, tillfälle o.s.v. än album. Vi gav således upp den tanken.
Men för att i alla fall tipsa om några guldkorn så lät vi ett antal av våra skribenter få välja ut en “årets bästa låt” till en gemensam spellista, som ni hittar längst ner på denna sida. Perfekt att lyssna på medan ni läser motiveringarna.
Maggie Rogers – “Alaska”
Mitt indie-ego har svårt att komma över att jag hittade låten i ett youtube-klipp som gick viralt. Den är så bra att jag önskar jag kunde ta åt mig äran för den. En riktig indie R&B-pärla med en poppig melodislinga som fastnar, personlig sång och okonventionell produktion av sväng och folk. Geni! ALEJANDRA CERDA
Youth Code – “The Dust of Fallen Rome”
Vad sammanfattar egentligen bättre 2016 – ett år som kantats av Donald Trump, högerpopulism och popikoners frånfällen – än ett ångestfyllt avgrundsvrål? Industriella Los Angeles-duon Youth Codes främsta tillgång är dock inte den råa otyglade aggressiviteten – utan hur väl de balanserar den mot vackra, sköra, melodiösa partier. Något som exemplifieras otroligt väl i “The Dust of Fallen Rome”. ANTON LINDSKOG
David Bowie – ”Lazarus”
För mig symboliserar David Bowies ”Lazarus” mer än jag kan sätta ord på. Brixton-legenden har varit en följeslagare ända sedan tonåren – alltid ouppnåelig, ständigt närvarande. Han pekade ut riktningen, skänkte mod och visade att det gick att sminka sig i en håla som Lichööping. ”Lazarus” är Bowies svanesång och det smärtar att lyssna på den. Att se videon är fortfarande omtumlande. Bowie är anledningen till att jag arbetar med HYMN. Musiken framför allt. DANIEL ANDERSSON
Nick Cave & The Bad Seeds – “I Need You”
“I Need You” är sorgeverket Skeleton Trees främsta höjdpunkt och emotionella klimax. Aldrig tidigare har Nick Cave låtit så fullkomligt förkrossad som när han upprepar orden ”Nothing really matters when the one you love is gone” med sprucken röst. Samtidigt som låten är dränkt i avgrundsdjup sorg och monumental hopplöshet är den också en desperat längtan efter mänsklig närhet och en vädjan om att inte förlora sig själv helt. Vackrare än så här blev det inte 2016. PONTUS FLODIN
Suede – “I Don’t Know How to Reach You”
Det finns få band jag har älskat som jag har älskat Suede. Det finns än färre återföreningar jag har älskat som jag älskar Suedes. Första comebackplattan Bloodsports var fantastisk. Night Thoughts är ännu bättre. Den här låten blandar gammalt och nytt, och visar att bandet tveklöst är relevant 2016. ANDERS NILSSON
Frida Hyvönen – “Fredag morgon”
Aldrig har väl uppbrottet från en destruktiv relation gestaltats mer hudlöst och uppriktigt brutalt. I Frida Hyvönens stråk- och pianodrivna sjuminutersepos rullas en mörk historia upp om kränkningar och trakasserier som skickar kalla kårar genom kroppen och hos många tyvärr väcker allt för stor igenkänning. Musik för masochister. CAROLINA JONSSON MALM
Hurula – “Helvete här”
Vi står redan på randen av avgrunden vare sig om vi vet om det. ”Helvete här” genomsyras kanske inte av det mest upplyftande av budskap, men är i sin paketering som gjuten att för dansa till när året lider mot sitt slut. SOFIA PELLGÅRD
Gallant – “Weight in Gold”
“Weight in Gold” har en tendens att förmedla så mycket känsla att det är omöjligt att inte slitas med. Gallant må vara endast 24 år men har en röstkontroll som om han sjungit soul i 44. Gallant har under året framfört låten live på olika sätt. Från det explosiva framträdandet på Fallon till en lugn jazzsession tillsammans med Seal och det är lika magiskt varje gång. Även på vinylutgåvan finns en extraversion fylld med blåsinstrument som ger en gåshud. CHRISTOFFER JONSSON
Plastic Mermaids – ”Alaska”
En låt med ljuva melodier fylld med både melankoli och dansanta beats. Vad som till en början verkar vara en puttrande och kontrollerad ballad detonerar efter hand, och det känns som att en färggrann piñata sprängs ovanför mitt huvud, där både känslor och konfetti regnar över mig. Psych-pop när den glimmar som allra mest. OSCAR REINHOLD
The Shivas – “I’ve Had Enough”
En fantastisk singel som stod ut direkt, med sin gungande doowop-bas. Detta var något helt annat än vad bandet bjöd på sitt avskalade album på K Records i år. Kristin Leonard visar här att hon att hon är en av indievärldens bästa sångerskor. Sött och surt samtidig. KRISTER BLADH
Destroyer – “My Mystery (DJ johnedwardcollins@gmail.com Remix)”
På “My Mystery”, som jag antar blev över efter arbetet med förra årets Poison Season just på grund av sin lite lekfullare stämning, blickar Dan Bejar lika abstrakt som kryptiskt tillbaka på en eller flera möjligtvis sammanhängande historier. Men New Pornographers-kollegan John Collins dansanta beats till trots är det ständigt en underliggande känsla av att vara fångad närvarande. JONATAN SÖDERGREN
Exploded View – “No More Parties In The Attic”
“No More Parties In The Attic” är experimentpop när den är som allra bäst. Mörk, stämningsfull och djupt originell. I musiken i allmänhet, och i Annika Hendersons röst i synnerhet, hörs små ekon av pionjärer som Nico och Brigitte Fontaine men resultatet är helt Exploded Views egna. FELIX LINDÉN
David Bowie – “Dollar Days”
Vilket avsked vi fick med Blackstar, och med “Dollar Days” ger David Bowie oss ytterligare ett mästerverk att minnas och glädjas åt. DAVID HAGEN
Cassius + Cat Power – “Feel Like Me”
För någon som saknar ny musik från Chan Marshall varenda minut är det här årets finaste överraskning. Hon medverkar på inte mindre än tre spår på senaste plattan från franska elektroniska duon Cassius. Alla låtarna funkar utomordentligt men “Feel Like Me” ligger rätt nära Cat Powers egen musik och därmed gick den också rakt in i hjärtat. Repeat i all oändlighet. MADELEINE BERGQUIST
Metallica – “Moth Into Flame”
För att Metallica släppte sin bästa platta på 25 år och för att denna låt äntligen gav livsglädje till de tålmodiga och trogna Metallicafansen som bara väntat och väntat på en stadig och välljudande återkomst. Äntligen! BELLA HANSSON
Iiris Viljanen – “Mercedes”
Låtar om förlorad kärlek har gjorts i åtminstone hundratusental. De brukar för det mesta rinna av mig ganska lätt. När den förlorade parten är en katt går det däremot inte för mig att ta mig igenom låten utan att det känns i tårkanalerna. Fortfarande, vid varje lyssning, trots att jag nästan lyssnat sönder den. Att sen pianospelet och, ja, hela framförandet är monumentalt vackert gör inte saken sämre. Sällan eller aldrig har en låt väckt så mycket känslor i mig. OLA ELLESTRÖM
Weezer – “Do You Wanna Get High?”
Låten tjuvsläpptes i slutet av förra året, men har räckt under hela 2016. Rivers Cuomo har skrivit sin starkaste knarklåt som endast får konkurrens av “Hash Pipe” från femton år gamla Green Album. ANDERS SCHÄRBERG
Lydia Loveless – “Midwestern Guys”
Alt-country/americana-artisten Lydia Loveless tar ett steg bort från sina gamla honky tonk-toner och rör sig mer mot en kaxig form av rock, något hon gör med bravur. “Midwestern Guys” ger dessutom exempel på Loveless stundtals underbart syrliga låtskrivande och visar att americanan från staterna inte bara görs av skäggbeklädda herrar. ERNST ADAMSSON BORG
