Under fyra dagar, med början idag, presenterar vi vår lista över årets 50 bästa album 2016. Listan har röstats fram och författats av 21 HYMN-skribenter. Idag ger vi er plats 50-26. Stor genreblandning men genomgående högsta klass. Längst ner på sidan finns en spellista med en låt per album.
50. Frankie Cosmos – Next Thing
Som 21-åring hade Greta Kline redan färdigt material till fyrtio fullängdare. Idogt och självkritiskt selekterades favoriterna för att filtreras genom alter egot Frankie Cosmos. Resultatet är en låtsamling som trots sin simplicitet är så innehållsrik att varje tvåminuterslåt kan utgöra grunden till ett långfilmsmanus. Poetiskt och ohämmat öppnar hon dörren till sin alldeles egna värld. Vi hoppas att vi är välkomna tillbaka.
49. Schoolboy Q – Blank Face
Schoolboy Q lyckas på Blank Face att ta gangstarap till en helt ny nivå. Samtidigt som skivan grundar sig i ett typiskt west coast-sound blandas det snyggt in new school hiphop utan att tappa den farliga undertonen som genomsyrar albumet. Denna kombo gör skivan till en av årets bästa hiphop-plattor.
48. Halshug – Sort Sind
Halshug gör inget nytt. Stenhård d-taktspunk har spelats bra och länge av många band. Men det som gör Sort Sind så bra är utförandet. Varje riff, varje break, varje Anti Cimex-stöld görs med en så knivskarp ackuratess att det inte finns något punkband i Norden som är bättre än Halshug idag.
47. Levitation Room – Ethos
De första som lyckats låta som båda banden med namnet Felt – det ena från slutet av 60-talet, det andra från 80-talet. Kaliforniska Levitation Room släppte ett minialbum förra året, så Ethos räknar vi som deras första fullängdare. Något vi sett fram emot länge! Här hittar du både melodiös pop, fuzzgitarr och harmonisk moll – allt i bästa We the People-anda.
46. Niki & The Dove – Everybody’s Heart Is Broken Now
Niki & The Doves comeback var en fin hyllning till 80-talet och soliga kuster längs Miami. Med en ljuvlig elektronisk ljudmatta över Malin Dahlströms sköra röst tog det inte lång tid förrän en drömde sig bort till just kusterna och en bil i motljus. Med detta perfekta soundtrack i bakgrunden.
45. The Radio Dept. – Running Out Of Love
The Radio Dept. hymlar inte med sina åsikter. Ända sedan “Freddie And The Trojan Horse” från 2008 har Johan Duncanson och Martin Carlberg satt standarden för politisk popmusik, och aktuella Running Out Of Love är ett av duons starkaste och mest åsiktsladdade album. Det svenska samhällssystemet håller på att falla sönder; ”Sloboda Narodu”, ”Swedish Guns” och ”We Got Game” utgör viktiga tidsdokument, som speglar vår tids prioriteringar och bristande moral. Det mesta handlar om att slå vakt om sina egna positioner. The Radio Dept. vill förändra rådande ordning och de använder dub, pop och 80-talshouse för att göra sig hörda. Resultatet är imponerande.
44. Blood Orange – Freetown Sound
I efterdyningarna av ett allt hårdnande politiskt klimat tycks det här året ha präglats av en kulturpessimism och Freetown Sound är bara ett i mängden utmärkta album som lika mycket skulle kunna ses som politiska manifest. I detta fall resonerar Dev Hynes texter med den vardagsrasism som färgade i USA än idag tvingas utstå. Musikaliskt rör det sig i samma mjuka, 80-talsinfluerade R&B-funk som präglat hans tidigare produktioner, men känslan är varmare och mer organisk med en rad samplingar som bidrar till den urbana vajben.
43. Islands – Taste
Tre år efter den briljanta Ski Mask återvände Islands i våras med två album som släpptes samtidigt. Båda har sina vinnande kvaliteter men vid en noggrann jämförelse förtjänar den elektroniska Taste att uppmärksammas lite mer. Melodierna är felfritt melodiösa med lika delar lekfullhet och bitskhet, och de visar dels att Nick Thorburn är en grym låtskrivare, dels att Islands förtjänar att vara betydligt större än de för ögonblicket är.
42. Ultimate Painting – Dusk
Ultimate Paintings tredje fullängdare Dusk är inte lika direkt som de två föregående, men den växer i längden. Om du gillar musik med rötterna i 1960-talet där band som The Byrds, Velvet Underground och tidiga Grateful Dead har en given plats så är Ultimate Painting det du söker från årets skivsläpp.
41. Desert Mountain Tribe – Either That or the Moon
2016 har enligt många varit ett svagt år för rockmusiken men det är inget som Londontrion Desert Mountain Tribe bryr sig om. På andra fullängdaren, Either That or the Moon, skapar de storslagen och skarpsynt psychrock som kanaliserar Led Zeppelin, Black Sabbath och Kyuss. Här gör gitarrsolot en vitaliserad återkomst som får den mest kritiska rockskeptikern att plocka fram luftgitarren.
40. Big Thief – Masterpiece
Sött, gastkramande och bräckligt, det är Masterpiece i ett nötskal. Ena stunden är det som att strosa runt på ett grått berg av skrot som ger ifrån sig missljud och skrammel, för att kort därefter bli bedövad till fullständigt lugn. Däremellan hinner Big Thief med att få oss att beakta livets spröda lina och det mästerverk livet är.
39. Russian Circles – Guidance
Ibland finns det inte tid för postrock. Med långa intron och tio minuters upptrappning mot det efterlängtade crescendot. Russian Circles renodlar uttrycket och förpackar det i stringenta femminuterspaket. Guidance passar lika bra med hörlurar under en lång tågresa som på högsta volym vid ölfesten.
38. Okkervil River – Away
2016 var året då Will Sheff plockade isär sitt band, sin musik och sitt liv i beståndsdelar för att sedan sätta ihop allting på nytt i en helt ny skepnad. Ut på andra sidan kom Away, ett album om saknad och osäkerhet, men också om att kunna gå vidare. Folk, jazz och klassisk musik vävs samman till en luftig helhet där Sheff återigen bevisar att han är en av vår tids mest underskattade textförfattare.
37. Hannah Williams & The Affirmations – Late Nights & Heartbreak
Det är ett kusligt sammanträffande att Sharon Jones dog bara någon vecka efter att Hannah Williams och hennes band släppte Late Nights & Heartbreak. Det finns nämligen ingen annan som bär traditionen från Daptone-fabriken vidare lika briljant som den Londonbaserade supervokalisten Williams. Albumet innehåller mycket hjärta och smärta men framför allt är det den snyggaste, stilrena soul som getts ut på åratal.
36. Bon Iver – 22, A Million
Efter 5 års frånvaro återvände Bon Iver med ett helt nytt sound tillsammans med årets mest märkliga låttitlar. Genom att para folkrock med det elektroniska (folktronica om ni så vill) skapade Bon Iver en unik och spännande ljudbild. Resultatet var helt enkelt magnifikt. Och vi kunde på så vis förlåta Justin Vernon för de märkliga låttitlarna.
35. Savages – Adore Life
Att följa upp en debutskiva som Silence Yourself kan inte ha varit ett lätt jobb. Men att Savages lyckades råder det ingen tvekan om. På Adore Life utvecklar man sig från debuten samtidigt som man behåller musikens glödande kärna. Och precis som Silence Yourself är Adore Life ett mästerverk.
34. Solange – A Seat at the Table
A Seat at the Table är Solange tredje album och utan konkurrens hennes bästa verk hittills. Ett genomarbetat album med berättelser om svartas kamp för jämställdhet i det amerikanska samhället genomsyrar alla delar på ett sätt som engagerar och trollbinder lyssnaren hela vägen tills sista spåret når sitt slut. Ambitionen att fokusera på hennes musikaliska rötter hörs tydligt genom att decennier av svart musik hedras och förgylls till perfektion. A Seat at the Table är den typ av album som kommer att stå sig genom tiderna och visar tydligt att det finns fler i familjen Knowles som förtjänar att vara i de mest klara av de klaraste rampljusen.
33. Veronica Maggio – Den första är alltid gratis
I den eventuella filmatiseringen av året 2016 skulle det vara näst intill oundvikligt att inte inkludera stora delar av Den första är alltid gratis i filmens soundtrack. Veronica Maggio lyckas med sin lika storslagna som sköra pop att tonsätta alla möjliga aspekter av det som i folkmun kallas för ”livet”. För att citera upphovskvinnan själv – tryck på play och sen på repeat.
32. deadmau5 – W:/2016ALBUM/
Den kontroversielle musen hade ett händelserikt 2016. Han lyckades inte bara reta upp halva DJ-kåren genom att förklara EDM-musiken död utan släppte även ett nytt album, så pass nyskapande för genren att han fick rätt i sitt påstående. Han dödade nämligen EDM-musiken. Och tog på så sätt in den i en ny era med denna fantastiska platta.
31. Youth Code – Commitment to Complications
Världens argaste kärlekspar Sara Taylor och Ryan George är, med sitt Youth Code, något av det hårdaste och mest relevanta som hänt industrisynthen på senare år. På “Commitment to Complications” har Los Angeles-duon fört soundet vidare utan att kompromissa den punkiga framtoningen eller otyglade aggressiviteten. Här låter de som essensen av Skinny Puppy, Earth Crisis, Bikini Kill och Whitehouse på en och samma gång!
30. Black Mountain – IV
Den 1 april släppte Black Mountain sin första platta sedan 2010, som namnet antyder bandets fjärde album. Skivan knockade fullständigt och de psychrockande kanadensarna går från klarhet till klarhet.
29. Adam Torres – Pearls to Swine
Trots att det har gått ett kvartal sedan Adam Torres släppte Pearls to Swine, är det fortfarande svårt att fullt ut greppa denna makalösa platta. För att göra Torres enorma talang rättvisa, måste man namedroppa legendarer som Paul Simon, Neil Young och Nick Drake. Han kommer sannolikt aldrig att bli lika erkänd som dem, men han är precis lika grym.
28. Gallant – Ology
Gallant gav oss ett smakprov på Ology med den oförglömliga låten “Weight in Gold”. Med en otrolig röstkontroll blåser den unga Gallant nytt liv i soultonerna inom RnB. En skiva man vill lyssna på om och om igen.
27. Eerie Wanda – Hum
Ibland dyker det upp artister som lyckas finna ett personligt uttryckssätt inom uttjatade genrer tyngda av oattraktiva stereotyper. Holländska Jacco Gardner var en av dem och nu har hans kompmusiker hjälpt till att lyfta fram en annan fantastisk låtskrivare. Eerie Wandas Marina Tadic är unik på samma sätt som Margo Guryan eller Vashti Bunyan var och om det är något vi lärt av 60-talet är att det aldrig skadar att ha skickliga studiomusiker.
26. Nothing – Tired of Tomorrow
När Nothing framträdde i Malmö för ett par år sedan framstod det som helt otänkbart att Philadelphia-kvartetten skulle stå på scen igen, ännu mindre troligt att de skulle släppa en uppföljare till Guilty of Everything. Maken till dålig stämning och gamnackar på scenen har man sällan upplevt. Men med Tired of Tomorrow sätter de sista spiken i bygget av den perfekta kombinationen av 90-talets amerikanska emocore och brittisk shoegaze.
Spellista med en låt per omnämnt album. Här finns även bidrag från vår tidigare publicerade lista över årets bästa EP:s. Listan fylls på efterhand vi rör oss längre upp på listan.
