24-årige Viktor Olsson har hyllats av Tomas Andersson Wij, Mauro Scocco – och sin egen hemkommun. HYMN reste till Stenungsund för att träffa en artist som gräver där han står.
Mitt på gräsmattan står en liten pojke och skriker. Fly förbannad. ”Weiron i ottan”-dialekt.
– Jag kan inte ens fånga Pokémon-eh! Det laggar-eh!
Omkring honom; vatten och suset från biltrafiken på Stenungsöbron. Plastindustrier som breder ut sig. Ett modest köpcentrum med Guldfynd och Espresso House. Det här är Stenungsund.
Den blåsiga västkuststaden fem mil norr om Göteborg hamnade häromåret i populärkulturell medvind. Viktor Olsson, en fotbollsnörd vars sångröst är både Messi och Ronaldo, gav ut sitt debutalbum och döpte det efter hemkommunen. Han tog emot 25 000 kronor på Musikförläggarnas pris. Fick uppträda i några av Sveriges största tv-program. Det talades om Stenungsund på bästa sändningstid.
November, 2016. Tomas Andersson Wij tänker tillbaka på ett mail han fick.
– Det var från en okänd kille som skickade länkar till ett par låtar som låg på Youtube. Han frågade om han fick vara förband till mig och om jag ville kolla på videoklippen. Det är inte helt ovanligt att man får den typen av mail. Det kommer något sådant i kvartalet. I ärlighetens namn har man rätt låga förväntningar på dem.
Singer-songwritern med de lågt ställda förväntningarna fick se ”en kille på en vanlig svensk uteservering” framföra Eldkvarns ”Fulla för kärlekens skull”.
– Han gjorde det ju så himla bra. Jag blev tagen av hans röst, uttryck och utstrålning.
Andersson Wij skickade vidare tolkningen till Mauro Scocco (”Han dissar det mesta, men den här kamelen lyckades tränga igenom nålsögat”) som i sin tur ville lotsa den oprövade talangen hela vägen till skivkontrakt. Nästa steg i kedjan blev den excentriske Filip Adamo, son till magasindrottningen Amelia.
– Jag letade efter artister och låtar till Melodifestivalen när Helen (McLaughlin på Sony Music) vidarebefordrade ett mail hon hade fått från Mauro. Det innehöll en låt med denne Viktor, men direkt när jag hörde den insåg jag att ”Nej, det här är inte Melodifestivalen”, berättar Filip Adamo och drar in rök från en cigarett.
– Det var själva anledningen till att jag kom i kontakt med hans musik. Sedan började jag lyssna på den och tyckte att det han gjorde var helt jävla unikt och svinbra!
Pop-entreprenören Adamo fick en idé. Han kopplade in superrutinerade producenten Tobias Fröberg och Peter Bjorn and John-sångaren Peter Morén.
– Jag har lyssnat på Peter Moréns grejer på svenska. Han är ett poporakel av guds nåde. Och det finns ingen i Sverige som producerar en röst lika bra som Tobias Fröberg gör. Jag tänkte att om man tar Peter Moréns popsnickrande och Tobias Fröbergs producentkunnande, sedan slår man ihop det…
– Det måste ha känts jättemärkligt för Viktor. De här gamla gubbarna, säger Peter Morén, 40 år.
Det kreativa samarbetet tog sina första stapplande steg under en helg på Gotland. Två gamla gubbar och en 90-talist.
– Men efter att vi hade pratat om något av Tom Petty skickade Viktor ett SMS till sina föräldrar: ”Det ska nog gå bra det här”, berättar Peter.
Första advent och klockan i Alex Karlssons röda Peugeot visar sommartid. Från backspegeln dinglar en Wunderbaum som bilens tidigare ägare knutit fast. Alex är Djurgårdare, basist och Viktor Olssons bäste vän. De båda träffades på gymnasiet. Alex tyckte att Viktor var ”riktigt pretentiös”. Viktor tyckte att Alex var ”oseriös”. Vi är på roadtrip. Viktor inklämd i baksätet.
– Man har litegrann skjutit sig själv i benet genom att vara född här, säger Alex samtidigt som han rattar bilen genom det bildsköna landskapet.
– Jag kände det när jag var borta och pluggade. Jag vill inte bo någonstans som inte är nära havet.
Alex utstrålar alltid lugn. Till och med i de utmanande balansakterna han tar sig igenom för att kunna byta snus under bilfärden.
”Då kände jag att det här med att bli popstjärna inte är helt fel”
Vi passerar Viktors gamla mellanstadieskola. De kraftigt sluttande hustaken på Kyrkenorumsvägen, de som omnämns i genombrottslåten ”Regn”. Vi åker förbi konstgräsplanen där Viktor spelade juniorallsvenskan. Vi ser kondenskraftverkens fyra skorstenar som vakar över samhället likt kristusstatyn i Rio de Janeiro.
Dagen innan möts Viktor och jag i centrum. Han har en huvlös jacka med ullig krage som går att fälla upp. När han kurar ihop sig för kalla vindar lägger sig kragen som en respektingivande grosshandlarmustasch under den unge sångarens näsa. På kulturhuset Fregatten gjorde han sin första spelning. Han var 15 år och bjöd på Gyllene Tider-covers.
– Då kände jag att det här med att bli popstjärna inte är helt fel. Man får ledigt från skolan för att spela för hungriga pensionärer.
En liten scen inklämd mellan stolar och bord. Willys ukuleleband i konsertkalendern. Byggnaden tjänstgör även som biograf. Viktor nickar i riktning mot biblioteksdelen.
– Om jag fastnar i låtskrivandet kan jag gå in dit och titta på titlar för att få inspiration, säger han.
Det är mycket folk på Fregatten. Pysselmaterial från en rullvagn ramlar ner på golvet. En kvinna med glittrande julgransdiadem sätter sig på huk för att plocka upp det. Nästa år fyller kulturhuset 25. Tanken är att Viktor ska spela då igen.
I en sekvens från Nyhetsmorgon på TV4 sitter Viktor Olsson i samtal med den genomsympatiske Jesper Börjesson. ”Du försökte dig på att flytta till Göteborg, men det gick inte riktigt”, säger programledaren på vänlig småländska.
Tillbaka till den rökande Filip Adamo:
– De första låtarna Viktor skrev på svenska handlade mycket om hur han gick runt i Göteborg. ”Fan Viktor! Förlåt, men sjung om där du bor. Du är en möbelhandlares son i Stenungsund. Folk som vandrar omkring på Andra Långgatan finns det hur många som helst av, men en småstadsplatta – en svensk Nebraska – det behövs!”.
På ett pendeltåg halvvägs till Göteborg frågar jag Viktor om han känner sig skyldig att vara sångaren vars tankar alltid kretsar kring Stenungsund.
– Som en ambassadör? Ja, ibland. Men mitt mål har aldrig varit att få en staty i Kulturhusparken, om man säger så. Jag har bara skrivit om det jag själv känner till och då blev det Stenungsund.
Samtidigt fick du kommunens kulturstipendium just för att du lyft fram orten. Skulle det vara tillåtet för dig att säga: ”Tack och hej, nu drar jag till Stockholm!”?
– Då blir jag en landsförrädare, hehe. Jo, klart att det skulle vara tillåtet. Jag är stolt över att jag har sjungit om Stenungsund. Ibland kan jag känna att det är lite jobbigt att folk förväntar sig… att jag ska svara för en stad. Jag har bara sett min bild av den. Varken försökt romantisera eller undervärdera.
Viktor Olsson är 24 år. Använder ”mäktigt” som positivt kraftuttryck. Han nynnar ofta på olika melodier och verkar leva i en ständig skapandeprocess.
– En kompis sa en gång: ”Det är så tråkigt med dig Viktor. Man gör eller säger något och hamnar sedan i en låt”. Det var ju egentligen ett sätt att säga att personen verkligen inte ville hamna i en låt, men ändå riskerade att göra det. Det där är svårt. Jag outar aldrig någons namn. Ofta kan jag spela upp låtar för mina närmaste vänner för att kolla att det känns okej för dem. ”Du och jag vet att du har sagt det här, men det gör ingen annan”.
Du sjunger om ”William”. Det är ett fingerat namn?
– Precis, men personen finns. Jag kan inte skriva låtar på det där klassiska sättet, att man är som en författare. Har nog inte tillräckligt bra fantasi för att hitta på saker.
– Jag utgår alltid från mig själv och mina vänner. Det är ”based on a true story”, någonstans. Men folk ska inte förvänta sig att de vet allt om mig bara för att de har hört mina låtar. Att skriva låtar är att gå med sin bästa fot fram. Jag kan välja att ta bort sidor av mig själv jag inte är så stolt över och istället lägga skulden på någon annan. Om det i verkligheten är jag som har sårat någon kan låttexten handla om att personen har sårat mig.
”Jag kan inte skriva låtar på det där klassiska sättet, att man är som en författare”
Centrala Göteborg. Vi ser ut att tvingas bevittna ett närmast parodiskt återskapande av OS-invigningen i Seoul 1988. En helvit duva är ute och promenerar när en spårvagn plötsligt avlägsnar sig från sin hållplats. Tar upp jakten. Fredssymbolen rör sig, på sitt ”silly walk”-liknande sätt, allt snabbare. Avståndet minskar ändå. I en djärv manöver lyckas duvan vika av åt sidan och precis rädda sig själv från att bli strimlad längsmed spåren. Dramat får ett lyckligt slut.
Det ska hända fler spännande saker i Sveriges andra stad under eftermiddagen. Peter LeMarc kommer till en lokal skivbutik för att signera sitt hyllade album Den tunna tråden. Viktor tänker åka dit för att fixa en LP med autograf som julklapp till sin pappa. LeMarc är något så ovanligt som en ikonisk rockfarbror utan tydlig plats i berättelsen om Viktor Olssons karriär. Däremot har Tomas Andersson Wij haft Trollhättan-sångaren som en form av mentor. Bara ett bekantskapssteg bort alltså.
Tror du att Peter LeMarc vet vem du är?
– Hehe, han följer mig i sociala medier men jag vet inte vad det säger. Jag tror att han har koll på vem jag är, men vi känner inte varandra och har aldrig träffats, säger Viktor.
Under dagarna på västkusten blir det många samtal om det förvirrande i att gå från ung till vuxen och inse att världen är betydligt mer komplex än vad man först trodde. Viktor resonerar:
– Man tänker att ”när jag fyller 18 år, då kommer jag ha koll”. Sedan blir man 18 och har inte en jävla aning. Sedan blir man 21 och tänker ”nu har det gått tre år sedan jag var 18, nu borde jag verkligen ha koll”, men nej… fortfarande inte en jävla aning! Sedan blir du 24 och inser att ”just det, jag har kanske inte så bra koll som jag trodde att jag skulle ha”. Man börjar acceptera det mer och mer.
Därför blir jag förvånad när han under en spårvagnsresa plötsligt uttrycker sin övertygelse om att han för alltid kommer ägna sig åt musik.
Hur kan du veta det? Du har ju kommit fram till att du inte har koll.
– Jag har skrivit låtar i ungefär tio år. Det sägs att om man varit nära vän med någon i minst sju år kommer den vänskapsrelationen att hålla livet ut. Och många av mina bästa vänner är låtar och böcker.
”Om man varit nära vän med någon i minst sju år kommer den vänskapsrelationen att hålla livet ut”
Kön inne på Bengans vid Stigbersgtorget är lång och organiserad. Den gör distinkta nittiogradersgirar i rummets båda bortre hörn. Det ser ut som om någon framgångsrikt spelat Snake i den väldiga skivbutiken. Trots sina mångåriga vänskapsband till musiken har Viktor Olsson aldrig tidigare besökt en skivsignering.
Peter LeMarc äntrar lokalen. Rungande applåder. Fotbollstränaren Peter Gerhardsson, som några dagar senare ska komma att presenteras som ny förbundskapten för damlandslaget, köar snällt. En äldre kvinna går fram till Viktor:
– När får man komma på din signering?
Jag blir nästan orolig för att Viktor ska få en skev bild av skivsigneringar.
Vid ett bord börjar han bläddra förstrött i en bok. Vill inte riktigt kännas vid att han efter lång väntan blivit tvåa i kön. Hos LeMarc poserar några män för en idolbild. En av männen gör tummen upp mot mobilkameran och den 58-årige sångaren med de beklagande ögonen tittar på mannen. Lyfter därefter sin egen tumme. Alla skiner upp. Lämnar. Viktor är först i kön.
– Tjena! utbrister Peter LeMarc med eftertryck.
Han fortsätter:
– Kul att se dig! Vilken jävla begåvning! Om du någon gång behöver hjälp med något är det bara att säga till.
Viktor Olsson kliver ut på Stigbergstorget och ser himlen färgas röd över Göteborg. Tidigare under dagen har han pratat om LeMarc:
– Jag har inspirerats mycket av hans sätt att gräva där man står.
Vi tar tåget tillbaka till Stenungsund.
