Foto: Olle Enqvist/Rockfoto
Vi är många som har längtat efter nytt material från The Radio Dept och när Running Out Of Love till slut släpptes tidigare i år fick vi precis det vi hade väntat på och lite till. Om introvert och politisk shoegazedisco inte har varit en genre tidigare så existerar den definitivt nu. Briljant album.
Med tanke på ovanstående så är förhoppningarna inför torsdagskvällens spelning på KB ganska höga. Om de infrias? Till viss del.
Vi tar det från början.
Förbandet Hater har hajpats flitigt under 2016 trots att de knappt existerade när året började. Skivbolaget PNKSLM visar allt som oftast på gott omdöme, så även denna gång. Hater har en hel del låtar med hitpotential ska det visa sig live. Makalösa ”Mental Haven” är bara ett exempel.
För den som är bekant med Malmöscenen så känns bandets medlemmar igen från bland annat KUST, skillnaden är den att Caroline Landahl äntligen fått ta över rollen som leadsångerska. Där hör hon verkligen hemma.
Bandet levererar skeva indiepopkarameller som osar av nittiotalshjältar som Ride och nyare förmågor i stil med Alvvays. Även om det inte är jättetajt hela tiden så är det extremt charmigt i all sin enkelhet, och jag tror verkligen det här är ett band som kommer att blomma ut ordentligt efterhand. Ser fram emot debutalbumet.
När sen The Radio Dept. ställer sig på scenen, som en kvartett denna kväll, är KB så fullproppat med folk att jag nästan får en panikångestattack. Konserten är utsåld och bekanta ansikten från förr (yep, vi var alla stammisar här en gång i tiden) samsas med kids i självlysande kläder, polos, blekt hår och runda glasögon. Jag hinner tänka en och annan tanke om att allt med nittiotalet inte var bra under kvällens gång om en säger så.
”Jävlar vad tajt!”, skriker nån efter första låten och jag håller med. The Radio Dept. är ett extremt skickligt band musikaliskt. Dock råkar de tyvärr väldigt ofta ut för teknikstrul. Den här kvällen är inget undantag, så lyckan är kort.
”Nästa skiva vi gör ska bara innehålla gitarrer”, konstaterar sångaren och gitarristen Johan Duncanson lite uppgivet, och när bandet kommit tillbaka på scenen igen efter att tekniken är fixad så blir ljudet aldrig helt hundra igen. Det är därför svårt att njuta fullt ut.
Även om ”Swedish Guns”, som är en av årets bästa låtar, framförs i stort sett felfritt och trots att Martin Carlbergs basgång i ”Commited To The Cause” får mig att drömma mig bort till ljudlandskap ala Stone Roses Second Coming, så känns det som att konserten aldrig riktigt tar fart.
Jag byter plats i lokalen x antal gånger för att testa om det hjälper, men icke och även om att jag är medveten om att Duncansons sång ska ligga lågt i mixen så blir jag lite lätt frustrerad över att jag ibland knappt hör hans sångtexter överhuvudtaget.
Till det mer positiva då. Kvällens absoluta höjdpunkt är en knäckande version av dansanta ”Teach Me To Forget” vars avslutande crescendo känns i varenda atom. Även tretton år gamla favoriten ”Lost and Found” från Lesser Matters går rakt in i hjärtat, och när extranumret ”1995” (från samma platta) klingar ut och jag står och trängs i garderobkön så väljer jag att fokusera på det som faktiskt var bra med just nittiotalet. Att världen fick The Radio Dept. är en av de sakerna, även om deras musik kanske inte riktigt kommer till sin rätt denna decemberonsdag 21 år efter bandets födelse.
