Childish Gambino, eller Donald Glover som han egentligen heter, har aldrig riktigt fallit mig i smaken – bortsett från hans skådespelarkarriär i tv-serierna Community och Atlanta (som han också har skrivit). Hans musik har alltid känts lite udda i jämförelse med vad jag i normalt fall lyssnar på inom hiphop. Men i och med tredje albumet Awaken, My Love lyckas Glover fånga min uppmärksamhet till 100%.
Skivan börjar met ett litet G-Funk-intro som får mig att lyfta på ögonbrynen smått förvånat: “Ok, detta låter lovande”. Introt pågår i cirka två minuter för att sedan övergå till soulrockig funk. Det låter som om Glover kanaliserar sin inre Bootsy Collins. Något som får mig att chockerat spärra upp ögonen. Andra spåret “Have Some Love” fortsätter bombardera mig med ren och skär funk.
Vid första lyssningen av plattan vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag tror att det beror på kombinationen av låga förväntningar, chockfaktor och det spontana genrebytet mitt i skivan.
Halvvägs in bryts funkspåret av låten “California” som mer låter som en medelhavsreggae, bara för att under nästa låt växla genre igen, till 70-talssoul och det fortsätter skivan ut.
Vid andra lyssningen är jag dock förberedd på allt detta och det blir en mer rättvis lyssning; jag känner mig inte förvirrad av de snabba genrebytena mitt i och tillåts istället utforska skivan. Jag upptäcker då att jag faller pladask för Awaken, My Love.
Alla låtar har en nutida touch över ett 70-tals-sound. På låten “Redbone” får jag även otroliga Tame Impala-vibbar. Men bäst av allt är nog att jag kan för första gången i hela mitt liv uppskatta den avskyvärda Cheer-Auto-Tune-effekten som i vanliga fall ger mig ett nervsammanbrott.
Alla låtar lyckas nå mig på något sätt, alla utom två. Låten “Zombies” och tidigare nämnda “California” når inte hela vägen fram. Texten och sångmelodin på ”Zombies” känns bara så skum och melodin på ”California” är som en sorts happy-hour-melankoli som jag inte riktigt kan placera.
Men även om det till en början känns som att dessa två spår drar ner skivan lite, så växer också dessa för varje lyssning. I skrivandets stund sitter jag och nynnar växlandes mellan de två låtarna.
Awaken, My Love är verkligen en av årets överraskningar för min del och jag uppmuntrar alla att lyssna på den.
Men som sagt – den kan vid första lyssningen vara lite stökig, så ge den minst två försök.
[Glassnote, 2 december]
