I början av nästa år släpper Stockholms-duon Anti Pony sin debut-EP. Och som vi väntat. Innan årskiftet ska emellertid Sanna Colling och Alexander Pierre avrunda året med ett par spelningar och en av dessa äger rum på Klubb HYMN denna lördag – aktuella singeln “Broken Dreams” har skapat höga förväntningar.
Ovanstående video hade nyligen premiär på Clash Magazine och den speglar låtens melankoliska ådra. Sanna berättar att den är gjord av deras gemensamma vän Maja Dennhag och förklarar att videon består av privata klipp från mobilen, med målsättningen att skapa en break up-känsla.
Sanna:– Tre dagar innan inspelningen gjorde jag och Alexander slut. För oss blev videon nästan dokumentär, känns så fint nu i efterhand och jag är glad att vi gjorde videon på det sättet.
Musiken får än mer tyngd när verklighet och dikt sammanfaller, och det är starkt att fortsätta karriären. Det är uppenbart att de har nära band till varandra oavsett relation.
Nämn en positiv egenskap hos varandra som påverkat Anti Ponys ljudbild. Alexander kan börja.
Alexander:– Sanna har världens bästa popröst. Det har påverkat ljudbilden en hel del.
Sanna:– Alexanders sinne för melodier, så himla fina!!
“Det var faktiskt första gången som både jag och Alex klickade med en tredje person”
I januari 2015 beskrev NME er som en av årets kommande snackisar. Men istället blev det tyst från er sida. Berätta om 2015. Vad hände?
Sanna:– Ja, vad hände egentligen? I början av året spelade vi en del i England och runt om i Sverige. Sedan skrev vi massor av ny musik och träffade vår producent Max-Måns Wikman, som vi då började jobba tillsammans med. Det var faktiskt första gången både jag och Alex klickade musikaliskt med en tredje person. Innan dess var det bara jag och Alex som skrev, spelade alla instrument, mixade och så vidare… Men med Max-Måns hade vi så roligt ihop att det kändes givet att testa att jobba med honom. Hela EP:n som kommer i januari spelade vi in med honom.
Sanna:– Sedan var det faktiskt lite strul med hur vi skulle ge ut musiken, vilka vi skulle jobba med och så. Därför var det lite tyst ett tag från oss. Men egentligen var vi i studion hela tiden, testade nya sound, nya sätt att skriva på och hade skitkul. Typ så var vårt 2015!
Den musikaliska utvecklingen är svår att missa. Från 2014 års grumliga psykedelia till 2016 års ljusare tongångar. Hur kommer det sig att ljudbilden förändrats?
Sanna:– “I Go Places/Cry On The Floor”-singeln var från början tänkt bara som en demo som jag och Alex spelade in själva över en natt. Sedan skickade vi den till Luke [Reilly] på PNKSLM och han föreslog att vi skulle släppa låtarna precis som de var. När han väl gjorde det så kändes det som det mest självklara. Det passade låtarna perfekt och även den fas jag och Alex befann oss i rent musikaliskt. Vi lyssnade mycket på musik som lät åt det hållet, och det kändes fint att den första singeln vi släppte var helt skapad av oss från första ord till sista mix.
Sanna:– När vi sedan fortsatte skriva och spela in kände vi att vi ville ta det längre, vi ville låta låtarna styra hur soundet blev och inte låsa oss vid hur vi tidigare jobbat. Så när vi började spela in “Broken Dreams” gjorde vi först en skramlig demo, som hängde ihop med det sound vi hade på “I Go Places”. Men efter ett tag kände vi att nä, den är klädd i fel kläder. Så vi jobbade vidare, träffade Max-Måns, och då kändes det som att vi hittade vår nya ljudbild.
“När jag har en låtidé är nästan alltid mina referenser mörka och dystra, sedan landar vår musik någonstans däremellan oss”
Vemodet är ändå detsamma. Mycket drar åt moll.
Sanna:– Går de i moll? Haha, jag tycker alltid att Alex skriver typ “glada” melodier! Men absolut, mycket av det vi skriver låter nog lite vemodigt. Det är inget vi medvetet är ute efter, det är dessa texter och melodier som kommer. Hade vi varit lyckligare människor hade vi kanske skrivit lyckligare låtar, haha. Men jag skulle nog säga att jag och Alex drar åt lite olika håll där, han är nog mer lagd åt det ljusa hållet än vad jag är. När jag har en låtidé är nästan alltid mina referenser mörka och dystra, sedan landar vår musik någonstans däremellan oss.
Alexander:– Glada melodier? Jag skriver kanske romantiska melodier men inte så värst lyckliga tycker jag. Och det är väl både dur och moll lite hur som helst i låtarna tror jag. Men det stämmer att Sanna skriver deppiga texter och att jag inte gillar att göra ”tvärmolliga”-låtar, men gärna gråtiga låtar.
Skriver båda texter?
Sanna:– Jag skriver texterna, men rätt ofta får jag textinspiration från ord jag tror att Alex sjunger när han mumlar fram en melodi han håller på att skriva, så på det sättet är även Alex involverad i mina texter.
Lyssnade ni på något speciellt när ”Under The Palm Trees” spelades in? Singeln som bröt tystnaden.
Sanna:– Nej, jag lyssnade inte alls på musik. Vi hade precis varit på semester i en turisthåla på Mallorca, det var vi och massa britter som försökte rädda sina äktenskap genom en billig resa till solen, haha. Så vi hyrde en bil och försökte hitta hemliga stränder och drack en massa Malibu. När vi sedan kom hem till Stockholm igen hängde vi i studion en dag och skrev låten. Så spelade vi in den dagen efter och släppte den veckan efter det. Efter en lång tystnad så var det skönt att låta processen från att låten skrevs till att den släpptes vara kort. Vi behövde chocka oss själva med att vara snabba för en gångs skull.
Vilken version av ”The Tide Is High” är bäst? The Paragons eller Blondies? En fras som hörs i låten.
Sanna:– Haha, du glömde Atomic Kittens version! Det var den jag hade i huvudet när jag snodde raden. Blondies variant har jag hört, lyssnade precis på Paragons version nu och den är ju mysig, bra vibe. Så väljer nog den om jag inte får välja Atomic Kittens.
På senaste singeln ”Broken Dreams” hör jag någon form av glamgitarr. Den mjuka sidan av Smith Westerns. Hur kom den in i bilden?
Alexander:– Haha, ingen aning kompis. Jag gillar verkligen inte glamrock.
“Gör en mix, lyssnar på den i vår Volvo 245. Kör runt lite. Känner lite”
Hur jobbar ni för att hitta den rätta ljudbilden?
Sanna:– Vi försöker bara hitta det som känns rätt med vad vi känner inför låten. Vi testar olika idéer. Låter det ta tid. Gör en mix, lyssnar på den i vår Volvo 245. Kör runt lite. Känner lite. Sedan åker vi tillbaka till studion och gör om lite. För att förstå varandra är ju referenser ett bra språk, men det blir lätt lite fyrkantigt att jobba så. Sedan är ofta misstagen bästa sätt att hitta nya ljud på; att våga behålla saker som inte var tänkta från början, det som skaver lite och som först känns konstigt. Det brukar ofta vara det som vi är mest nöjda med över tid.
Och snart släpps er kommande debut-EP. Kommer singlarna att finnas med?
Sanna:– “Broken Dreams” är med, men inte “Under The Palm Trees”.
Vad är det som karaktäriserar låtarna på skivan?
Sanna:– Textmässigt skulle jag säga att temat är den blå timmen i en relation. Kommer vi hålla över natten eller tar det slut nu? Jag vill ha dig, men jag orkar inte mer. Typ den känslan. När man blir destruktiva för varandra istället för stöd. Hur mycket ska man kämpa och när borde man ge upp?
På lördag spelar ni på Klubb HYMN i Göteborg. Oceanen är platsen. Men det är inte första gången som ni besöker Oceanen. Vad kommer ni att plocka med er från första besöket?
Alexander:– Ett knippe öl och en påse chips om vi har något kvar.
Sanna:– Vi hade jättekul förra gången vi var där, så jag tänker att jag ska försöka vara lite mindre nervös den här gången, men jag tvivlar på att jag kommer lyckas med det.
Och vad har hänt med Anti Pony som liveband sedan dess?
Alexander:– Vi har repat den här gången. Mer eld och exotiska djur på scenen. Ingen vill missa Anti Pony 2016!
