Robert Ellis på Folk å Rock – en kväll med alla rätt

Skivbutiken Folk å Rock i Malmö hittade för några år sedan en väg att överleva digitaliseringen av skivindustrin. De byggde en scen och en bar och började köra spelningar på regelbunden basis. Men inte vilka spelningar som helst, utan fokus ligger på americana och därtill näraliggande genrer. Undantag görs ibland, men den tydliga inriktningen har gjort att spelningarna fått många stammisar. I alla åldrar.

Detta gör att tisdagskvällens spelning med Robert Ellis, en svårt begåvad singer/songwriter från Houston, är välbesökt trots att det sannolikt finns de i lokalen som inte hört honom tidigare. Han säger i ett av sina underhållande mellansnack att vi inte borde känna till honom för han har aldrig varit i närheten av Sverige tidigare. Han undrar skämtsamt om vi råkat gå till fel konsert. Dagen innan i Köpenhamn hade det tydligen, enligt Robert själv, varit 12 personer i publiken. Uppslutningen i Malmö gör således Ellis glad och på spelhumör, något som kommer att prägla kvällen.

När man lyssnar på hans skivor är det främst sångaren och låtskrivaren Robert Ellis som imponerar. Live handlar det lika mycket om gitarristen Robert Ellis. Han är ruskigt vass. Inte ett klichériff, varenda ton känns angelägen. När dessutom andragitarristen Kelly Doyle är lika skicklig (de delar på solona) och rytmsektionen ogenomtränglig lyfter de varenda låt genom att dra ut dem lite extra, ge dem lite mer noise eller bara mer tyngd. Det är stundtals häpnadsväckande bra.

Fokus ligger på de båda senaste albumen The Lights From The Chemical Plant och årets självbetitlade Robert Ellis. I ett annat roligt mellansnack berättar han om att han fått frågor i intervjuer om hur han kommit fram till den senare albumtiteln. Flera av låtarna från den, till exempel ”Amanda Jane” görs i jättefina versioner men det är låtarna från den förra som sticker ut mest.

Bandet kör utan skriven setlist – ”det blir roligare så. Ibland vet vi inte vilken låt vi spelar förrän vi spelar den” – och tar requests från publiken. Undertecknad kan inte hålla sig från att skrika ”Houston” och han nappar och bandet gör en fantastisk version av denna ursnygga avskedssång till hemstaden. Kellys avslutande gitarrsolo får armhåren att resa sig. Det händer igen när de båda gitarristerna själva på scenen gör den långa och ordrika ”Tour Song”, om det inte så glamorösa livet i att ständigt vara på vägarna.

Mot slutet hettar det till ytterligare. Ordinarie set avslutas med en cover på Lee Claytons ”Silver Stallion” (som bland annat även The Highwaymen och Cat Power spelat in) där försångerskan Jenny O och trummisen Tank Lisenbe delar på sången med Robert. Perfekt final. Det blir såklart extranummer också i form av en avskalad version av Leonard Cohens ”Suzanne” och ”Sing Along” från Chemical Plant-skivan.

De spelar faktiskt i en timme och 45 minuter, men det känns aldrig långtråkigt. Bandet är så bra och låtarna så bra att det känns som inget kan gå fel. Det gör det inte heller och det är bara att tacka alla inblandade och hoppas att Robert Ellis kommer tillbaka snart igen. Det var en ynnest att få uppleva detta.

Robert Ellis och hans band Perfect Strangers spelar ikväll (7 december) i Göteborg och i morgon (8 december) i Stockholm.