Llewellyn Lloyd, med bas i Trollhättan och Vänersborg, präglas av rastlöshet och småstadstristess. Johan Magnusson, Rasmus Östhult och August Glännestrand tar avstamp i punken, adderar dansanta popmelodier och kryddar med träffsäkra texter – beståndsdelar som ligger till grund för bandets hyllade debutsingel “Svartklubb”.
På lördag gästar Llewellyn Lloyd och Anti Pony Klubb HYMN på Oceanen. Sistnämnda band – bestående av Sanna Colling och Alexander Pierre – gjorde sin Oceanen-debut i början av förra året, men det blir första gången för Llewellyn Lloyd.
Jag stämmer träff på Oceanens krog (lika bra att göra medlemmarna bekanta med miljön). Dessvärre är bandet en man kort – trummisen August Glännestrand är kvar på hemmaplan. Llewellyn Lloyd startade dock som en duo, bestående av August och Johan [sångare och gitarrist], men redan efter en månad anslöt Rasmus [bas]. Detta är två år sedan. Under den första tiden skrev bandet låtar på engelska, för att sedan blanda språken, men slutligen beslutade medlemmarna – på demokratiskt vis – att de skulle satsa helt på svenskan. Johan är mer än nöjd över beslutet.
“Det är så jävla mycket roligare att skriva på svenska, det går inte att fuska och nyanserna blir rikare”
– Det är så jävla mycket roligare att skriva på svenska, det går inte att fuska och nyanserna blir rikare, säger Johan. Men det var inte självklart… Vi tog ett enhälligt beslut.
Är ni demokratiska på alla plan?
– Ja, det vill jag påstå, svarar Johan snabbt. Man vill ju att det ska vara det i alla fall…
Rasmus håller till en början lägre profil än sin bandkollega. Han nyanserar dock bilden och synen på vikten av fullständig banddemokrati.
– Det är ganska demokratiskt! Men bara för att två stycken tycker en sak, behöver inte det betyda att man måste köra över den tredje. Att ha en dialog är sjukt viktigt och vi är ett band som diskuterar. Helt klart.
Vad är det som gör att ni fungerar ihop?
– Frågan är om vi fungerar så jävla bra ihop, säger Rasmus och skrattar.
– Vi har ju som sagt en hel del diskussioner, men det sluter alltid med att vi vill samma sak. Det kan krävas omvägar för att nå fram till en gemensam hållning, men på något sätt lyckas vi, säger Johan. Det kan ta 10 minuter eller flera dagar.
När är det som mest problematiskt att vara Llewellyn Lloyd?
– Det är när vi ska börja skriva en låt, säger Johan.
– Vi är tre ganska olika personligheter. Det gäller att hitta det som klaffar för alla, konstaterar Rasmus..
Samtalet glider in på bandnamnet och det visar sig att namnet vållat en hel del problem. Bakgrunden går att spåra till engelsmannen Llewellyn Lloyd, som under 1800-talet gjorde upptäcktsresor i Västsverige – Lloyd publicerade sedan flera jakt- och folklivsskildringar i hemlandet. 1830 anlände han till Vänersborg och orten skulle aldrig bli sig lik igen. Lloyd sågs bland annat promenera med en björn på stadens gator. Och på samma ställe som dagens Llewellyn Lloyd har sin replokal, där huserade namnen under sin vistelse i Sverige.
Ovanstående utläggning har dock inget att göra med de problem som Johan, Rasmus och August råkat ut för. De har andra orsaker.
“Bandnamnet är fan vårt största misstag”
– Bandnamnet är fan vårt största misstag, skrattar Rasmus. Efter varje spelning tror man att publiken ska komma ihåg namnet, men det gör ingen. Man får säga det minst tre gånger.
– Det är nog det sämsta namnet någonsin, tillägger Johan.
– Men det känns rätt på något sätt, säger Rasmus. Och det har lett till roliga förvecklingar.
Det visar sig att det finns en brittisk folkartist/band som heter Lloyd Llewellyn. Upplagt för farsartade förväxlingar.
– Vi har fått seriösa mail från bokare i England som skrivit att nu är ni klara för den här festivalen… När kan ni vara på plats? Så himla surrealistiskt, skrattar Johan.
Rasmus berättar att de fått flera förslag på datum och förfrågningar om de vill spela. De har svarat att det blivit ett missförstånd, vilket ändå har resulterat i att de fått förfrågningar om de vill spela.
– Jag vet inte om förfrågningarna är allvarliga, hur som helst har det inte blivit av, säger Johan.
– London-scenen känns lite långt bort, fastslår Rasmus. Men vi har skickat singeln.
Berätta om singeln. Den fick bra fart när den släpptes i våras.
– Det var en av låtarna som fanns när jag kom med i bandet. Vem skrev texten? Du eller Agge? [August Glännestrand].
– Vi skrev den ihop om jag inte minns fel… Och vi hade verkligen inga förväntningar, vi ville bara få ut någonting. Men låten fick så mycket mer spridning än vad vi någonsin kunde föreställa oss.
“Musikscenen i Trollhättan är död! Det finns inga band eller spelställen”
Jag får en känsla av småstadstristess.
– Musikscenen i Trollhättan är död! Det finns inga band och inga spelställen. För ex-antal år sedan var situationen en helt annan, men nu är det otroligt dystert. Och som svar på frågan, texten är ett slags svar på att det är jävligt tråkigt i Trollhättan. Och situationen är inte bättre i Vänersborg.
– Egentligen finns det bara ett ställa att spela på, N3, men det är så uppstyrt, säger Rasmus. Tidigare fanns fler ställen med punk-anda.
Låten släpptes ihop med en video. Estetiken andas 90-tal och detsamma går att säga om ljudbilden.
– Det är ett så diffust årtionde. Det kom en jävla mycket bra musik, men samtidigt oerhört mycket dåligt. Men punken återkom, det kommersiella hade ju tagit över allt, säger Rasmus. Det kom en våg av punk som kanske inte lät som den ursprungliga punken, men som präglades av samma attityd och det vill vi också uppnå. Idag har vi exempelvis Hurula och Pascal.
– Jag lyssnar faktiskt inte så mycket på 90-talets musik, det är nog mest du, säger Johan. Du är verkligen mest 90-tal av oss tre.
– Ja, det är nog mest jag som snöat in på 90-talet, fastslår Rasmus leende. Jag älskar exempelvis The Jesus Lizard som utvecklads ur Scratch Acid.
– Men jag tänker aldrig i dessa banor, vad som influerar och så, jag bara skriver, påpekar Johan. Och sedan finns det inget svårare än att beskriva sin egen musik.
Johan tangerar ett intressant problem. Som journalist vill jag ha svar på frågor som är mer eller mindre omöjliga att besvara, men samtidigt befinner sig bandet eller artisten i ett läge där hen måste prata om sin musik för att nå ut. Det blir lätt krystat. Jag frågar om ljudbilden utvecklats mycket från starten.
– Musiken var väldigt spretig från början, svarar Rasmus.
– Vårt första set involverade hela musikhistorien. Vi hade en 70-talsdänga, 90-talsrocken, en glammigare låt… Sedan har verkligen punken satt sin prägel på bandet, konstaterar Johan. Tidigare kunde vi ha en låt som var tre minuter, men det fattades ändå tre minuter. Så är det inte nu. Vi håller allt rakare.
“Vi skulle kunna släppa en singel imorgon, men vi inväntar rätt tid”
Hur länge ska publiken behöva vänta på uppföljaren till “Svartklubb”?
– Den ligger och pyr. Vi är i ett stadie där vi planerar att spela in, samtidigt pågår skrivningsprocessen. Det måste blir bra. Vi skulle kunna släppa en singel imorgon, men vi inväntar rätt tid. Och det handlar om en EP. Ett album ligger långt fram i tiden.
Även om debutalbumet ligger långt fram i tiden, finns det förmodligen stora möjligheter att höra kommande material på lördag. Och med tanke på att Llewellyn Lloyd stod för en av förra månadens mest omtalade spelningar – när de gästade Järpvik på Skjul Fyra Sex – blir årets sista Klubb HYMN [Göteborg] något att se fram emot. Johan får sista ordet.
– Den bästa beskrivningen som jag har hört om oss är att vi låter som ett punkigt Franska Trion.
Besök Oceanen på lördag för att skapa er egen uppfattning. Llewellyn Lloyd är värda din uppmärksamhet. Mer info om kvällen hittar du här.
