Det kokar av vital pop i den forna kulturhuvudstaden. Undertecknad recenserade både Jonas Bergstens senaste ep och Olov Antonssons nysläppta västerbottniska geografilektion till album. Det behövs inga klarsynta Marcus Birro-gener för att förstå att popscenen kring gågatorna i Ume Centrum på allvar utmanar Stockholms eller Göteborgsetablissemangens hegemoni – i den mån den nu någonsin har funnits (enligt Birro har den nog det!).
Och nu är det dags för näste man till rakning, även om Algesten alias Jakob Nyström (Isolation Years, Two White Horses) låter ganska skäggig skivan igenom. Inte så att sången fastnar i den presumtiva kroppsbehåringen – Jakob sjunger prickfritt och precis lagom världsvant – utan mer på ett ideologiskt plan. Lägerelden, flanellskjortan och eventuellt också snöskotern (min fördom) är aldrig längre bort än att det karga pianot kan ropa in dem till bildens centrum.
Faktum är att hela Nyströms första skiva under namnet Algesten vibrerar, och de facto lider, av en helyllebehaglighet. Ljudbilden är varm som en timrad fjällstuga, trummorna puttar stillsamt gitarr och piano framför sig, ingenting skaver någonsin, ingenting känns.
Här finns många vackra och medryckande poplåtar, som ”Holding on” och finstämda ”Stranded” (samt ”Troubles” där Jakob Nyström låter som Simon & Garfunkel). Här finns orglar och körer och filosofiska texter – och allting görs ju precis rätt, egentligen. Ändå blir jag besviken.
Ty tio spår Algesten är sammanfattningsvis en ganska slätstruken tillställning. Ett skolboksexempel på americanadoftande mjukpop utmejslad enligt samma läroplan som Easy October brukar använda. Som ett Winhill/Losehill utan stråkar och falsett. Musik att försiktigt hålla i handen och krama om när världen är som mörkast. Men ingenting som lämnar något större bestående avtryck.
[Startracks, 2 december]
