Krister Bladh bjuder på en HYMN-mix som passar lika bra för höstens sista dag som för vinterns första. Att titta ut genom fönstret till, när den första snön faller, eller när den nya snön täcker spåren i gårdagens.
I vissa delar av landet har det varit vinter länge. Men de här låtarna kommer aldrig frysa i hjärtat. Nytt och gammalt blandat, men med samma livsanda.
Eftersom att jag redan i rubriken gick ut med att jag hatar julmusik så är det dags att berätta vad jag i stället lyssnar på när mörkret kryper på. För det här är också en slags säsongsmusik, bara utan referenser till Jesus och andra nötter.
När det blir kallt får man lust att stänga in sig i värmen och sätta på en skiva som man verkligen kan njuta av – oavsett om man dricker en kopp glögg eller bara en helt vanlig chai-te. Vad som karaktäriserar en bra vinterlåt är svårt att säga, egentligen har det nog mest med produktionen att göra: att det låter analogt och varmt. Men en annan sorts värme i ljudlandskapet den som finns i sommarens strandhits. Det är torrare, mindre reverb och mer av det som kallas ”presence”. Det ska kännas när strängarna slås an och när stämbanden vibrerar.
Vi inleder naturligtvis med brittiska Felt som lyckades med bedriften att aldrig använda för mycket reverb, på sina fantastiska album från 80-talet (om man bortser från det album som Robin Guthrie från Cocteau Twins producerat). ”Ancient City Where I Lived” är från skivan med det riktigt höstruskiga omslaget Let the Snakes Crinkle Their Heads to Death, som är helt instrumentalt.
Därefter blandas folkrock från holländska Bojoura, de senaste plattorna av Cool Ghouls och The Shivas, The Ashes (tidiga Peanut Butter Conspiracy), Mojo (samma band som The Mojo Men), Linda Pierre King (bortglömd Texas-artist som spelade in tillsammans med The Outcasts) – med sunshine pop från The Mutual Understandings enda album, Dotti Holmberg (medlem av legendariska The Millenium), och Dana Gillespies återupptäckta album Box of Surprises från 1968. Lägg till det en bunt västkust-psych med Ill Wind, The Love Exchange, Six Feet Under och The Hustlers på bästa raga-humör.
Förutom Linda Pierre King hittar ni en annan av de fantastiska låtar som aldrig som aldrig fått ett riktigt släpp. Angie Pepper spelade i australienska The Passengers, som släppte en enda singel. Därefter gjorde hon en hel studiosession som aldrig blev till något. Från den kommer den fantastiska powerpop-balladen ”It’s Just That I Miss You”. Några år senare kom en solosingel (”Frozen World”), innan Pepper lade ner karriären. Tänk vad det kunde ha blivit av denna fantastiska talang.
Sist men inte minst två de bästa garage-revival-försök som gjorts i historien. Kaliforniska The Mystery Machine var ett kortlivat projekt som tyvärr gick i graven någonstans mellan The Tell-Tale Hearts och The Nashville Ramblers, som de delade medlemmar med. ”She’s Not Mine” låter som en demo och kom så småningom ut på en av Greg Shaws samlingar. Tydligen finns det fler demos, men de är inte funna ännu.
Det andra utropstecknet borde sättas efter The Nuthins ”Girl Has Gone”, som endast kom ut tillsammans med fanzinet Larsen år 1995. En fantastisk låt som klår det mesta från 60-talet. I början av deras karriär spelade också Lee Thornton, numera Malmö-bo och sångare i The Branded, i detta band.
God jul då.
