Hurula arkivbild Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto
Han börjar med ”Ont som jag”. Publiken vrålar med i refrängen. De knyter nävar, en del lite hemligt mot magen eller bröstet, andra högt ovanför allas huvuden. Han får med dem från första sekund, Robert Hurula Pettersson, trots att Vasateatern gör sitt bästa för att dämpa punkpulsen, med högt tak, starkt ljus, en vaktbevakad trappa på scenens mitt samt feta kristallkronor.
Musikern och sångaren från band som Masshysteri gick solo inför allmänheten för två år sedan. Jag minns ett tidigt gig på Lilla baren, Riche, där jag knockades av energin och de desperata urkänslorna som studsade ut från från gitarrhalsarna på den lilla, lilla scenen. Masshysteri-låtönskningar vandrade genom publiken och några fick som de ville.
Två år senare har han spelat runt om i hela landet med sitt band. Han har fått förklara sitt namn, jo han heter Hurula på riktigt, i otaliga intervjuer och gjort flera otroligt gripande gig, bland annat på Way Out West i sensomras. Det var värt att dissa The Libertines för, tro mig.
Den här utsålda kvällen i Stockholm city, inte superlångt från punkpopmakarens replokal, behöver inga Masshysteri-låtar. De två fullängdarna han hunnit släppa dignar av catchy låtar som slår en i magen.
Hurula får till en jäkla hitparad och har publiken i ett stadigt grepp, också tack vare det stabila livebandet: Jonas Teglund och Anton Collinder på elgitarrer, Glasvegas-bekanta Jonna Löfgren på trummor och sist men inte minst stencoola Manuela Iwansson på elbas.
Frontmannens mellansnack består inte av mycket mer än några ”tack, vad kul att ni är här!”, men det är okej. Han säger det hjärtligt. Och den som vill höra berättelser om Stockholms söderförorter, betong i Lule och Ume, samhällets botten, inre frustration och känslor och åsikter som många sorterar som vänster – vilket artisten inte förnekar – behöver bara lyssna noga på låttexterna. Vi bjuds också på ”Skuggorna kommer” (även kallad ”Verkligheten”) – en snygg cover på den framlidne legendaren Freddie Wadlings band Cortex.
Dags för textens största klyscha, då. Men den måste ut. Det största med Hurula live är inte de fängslande, BD-klockrena melodislingorna som bitvis hittats till med hjälp av Hellström-favoriten Björn Olsson. Det största är inte heller den ursinniga energin och rastlösheten i musiken som får honom att vanka av och an på scenen, medan han vevar, ror, liksom hugger sig genom maskinröken med sin elgitarr. Texterna är inte heller allra störst.
Nej, det största med Hurula på scenen är ärligheten. Det syns att han är helt och hållet där och menar det han säger och spelar, med varenda cell. Därför är han alltid minst jättebra live. Så även denna tisdag på teatern. Tack, det var en ynnest.
