Patrik Lundberg är författare, journalist och föreläsare. Han är även kolumnist på Aftonbladet där han tycker och tänker högt och ofta modigt om samhällsaktuella ämnen som rör upp känslor. Men musiksmaken då?
Namn: Patrik Lundberg
Yrke/sysselsättning: Kolumnist och författare
Födelseort: Busan, Sydkorea
Under min uppväxt lyssnade mina föräldrar på:
– Elvis Presley, samt dansband som Vikingarna och Lasse Stefanz. I stora drag var det Svensktoppen som präglade min uppväxt.
Den första skivan jag ägde var:
– Jag skulle gissa på någon Absolute Music, minns inte vilken.
Om jag skulle beskriva mina tonår med en låt:
– ”Man vänjer sig” med Kjell Höglund.
Instrument jag spelat/kan spela:
– Jag spelade trumpet fram till dagen då min trumpetlärare Gregory tvingade mig att välja mellan musiken och fotbollen.
Första konserten jag såg:
– Hasse ”Kvinnaböske” Andersson i Kristianstad. Jag fick hans autograf efteråt.
En låt jag förknippar med kärlek:
– ”Vi kommer att dö samtidigt” med Säkert!
Ett snabbt festivalminne:
– Hultsfred 2004, Bright Eyes skulle spela. Förfesten började redan i gryningen. När Conor Oberst gick på flera timmar senare låg jag och sov, naken i gyttjan.
Senaste livespelningen jag såg:
– Annika Norlin. Galagos bokmässefest på Pustervik i Göteborg. Fyra mårdhundar av fem.
Det här är mina guilty pleasures:
– Melodifestivalen och Shania Twain.
Det här är enligt mig ett underskattat band:
– Peggy Lejonhjärta. Jag kan inte förlika med mig att de aldrig slog på bred front. ”AB Stockholmshem” är en av 00-talets bästa svenska poplåtar.
Musik betyder för mig:
– Min familj och mina barndomsvänner läste inte böcker. Dansbandsmusiken blev min ingång till text. Sedan blev det punkrocken. Sedan blev det indiepopen, mycket tack vare Per Bjurmans nöjeskolumner i Aftonbladet. Sedan blev jag besatt av att skriva och eftersom jag knappt kunde skriva så byggde jag mina texter på låtcitat. Till slut blev jag journalist och författare. Det hade jag aldrig blivit om det inte vore för musiken. Den var alltings början.
Den här låten får mig att dansa varje gång:
-”Kom igen Lena” med Håkan Hellström.
