Lördag kväll. Går med halvtunga steg Bergsgatan upp mot KB. Tre dagar med kräksjuka – hela gänget där hemma – hinkar och överfyllda blöjor. Travet och Stryktipset hjälper heller inte till. Ryggen värker. Det är kallt. Det är julafton för I-landsproblem. Har jag inte lite ont i halsen också?
Jag börjar alltså på minus när jag ställer mig på behörigt avstånd från scenen. Nykter och lite frusen kollar jag ner på telefonen som som saknar service och jag längtar nästan hem till Danny Saucedos dag där på Gotland. Jag har inte brytt mig om Monos nya något nämnvärt och Alcest blir bara lösare och lösare. Jag surar under de första åtta minuterna av Monos inledande nummer ”Ashes In The Snow”. Sen händer det! Det smäller till! Det dånande crescendot drar mina mungipor runt mitt huvud två varv och allt hår på kroppen reser sig så jag känner mig som en igelkott. Det är dagens första snus, det är kvällens första öl – det är lönehelg och alla rätt på provet! Det är så in i helvete bra. Sedan är det kört. Slussarna har öppnats. Det är ju så. När du översköljs av, i bästa fall medioker musik elva månader av året så blir det nästan löjligt starkt när du påminns om varför du en gång kunde bli så uppslukad av ett band, en artist eller en hel genre. Musik betyder verkligen oerhört mycket för mig, men jag behöver ett dånande postrock-crescendo då och då för att komma ihåg det.
Jag rider på den här vågen under resten av japanernas konsert. Det är inget nytt kvartetten kommer med. Inga oväntade låtval eller ett leende av basist Tamaki Kunishi. Men allt blir perfekt för just mig ikväll. Och ser jag mig om i lokalen så verkar det som om jag inte är ensam om att känna så.
När Monos ”Requiem For Hell” knappt tonat ut så roddar Alcest raskt på. Fransmännen med den nästan komiskt ödmjuke frontmannen Neige plockar upp tråden från turnékompisarna och gör även de en utomordentlig spelning. Det är möjligt att euforin från det där öppnande utbrottet i ”Ashes In The Snow” fortfarande förvränger mina sinnen, men jag njuter mig närmast äcklig när bitar som ”Écailles de Lune Pt.1”, ”Kodama” och ”Percées de lumière” smidigt och mjukt som nyschamponerat hår svävar runt Kulturbolagets tak.
Om jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag förmodligen påpekat att det ibland blev lite väl smetigt och sakralt. Och kanske skrattat lite elakt åt den där stenhårde Hagbard-kopian till kompgitarrist som med slutna ögon kastratkörar till låtar som skulle kunna platsat på vilket mindfulnesscenter som helst. Men den hatten har jag inte på mig ikväll! Ikväll är det jag som glömmer fyra rätt på travet och kräkningar genom näsan och fånigt njuter av årets bästa konsertkväll.
Bild ur arkivet. Mono på Truckstop Alaska 2012. Foto: Niklas Axelsson/Rockfoto
