Albin Lee Meldau på Nefertiti – skönsång och självdistans

Albin Lee Meldau 2016-11-23 Foto: Samuel Isaksson/Rockfoto

Med vårens hyllade EP i ryggen, färgad in i märgen av Masthuggets regnvåta gator och den aldrig upphörande snålblåsten, står Albin Lee Meldau och skiner truligt på Nefertitis scen. Ur skuggorna i staden där han gått på soc, ringt mamma efter pengar och drivit omkring mellan svartklubbarna med munnen full av cigg träder han fram, vecklar ut sig bakom mikrofonen och börjar mässa sina svarta besvärjelser.

Så hade man kunnat börja den här texten.

Eller också hade man kunnat konstatera att det är lika mycket Bob Marley som Lana Del Rey, James Blake och Otis Redding över den här killen. ”Trevligt att det är så många här”, säger Albin på sin sjaviga götebosska och sen släpper han oss aldrig ur sina händer under resten av kvällen.

Och visst, man hade kunnat ironisera över alkoholromantiken. Eller över den där stora kärleken som alltid tycks vara dubbelt så trasslig för dessa hemvävda bluesgrabbar (och som alltid tycks sluta med att man måste skriva en hit av typen ”Lou Lou”). Men allt det där sköter Albin så bra själv, uppifrån scenen.

Gång på gång under spelningen blinkar han liksom åt sig själv; gör någon spattig gest, låtsasgråter mot någon i publiken i ett textmässigt känsligt ögonblick, väl medveten om att han ligger precis på prettogränsen – och skjuter den därmed framför sig. Det är så elegant och roligt att jag börjar skratta.

Albin Lee Meldau är alltså något så extremt ovanligt som en rolig och genuint karismatisk singer-songwriter med självdistans – som dessutom besitter en helt unik begåvning. Den fullsatta (-stående) jazzklubben vibrerar, skrattar, stönar, skriker åt Albin och hans finstämda band när de kör sina till stor del ännu icke utgivna låtar.

Det råder en högst familjär stämning, Göteborg är en liten stad, många i publiken känner någon som känner någon i bandet. ”Ska vi ta en shot?!”, vrålar nån, ”nej”, säger Albin och menar ja och efter ett tag kallas supportakten Arvid Nero upp på scen och magnoliorna är återsamlade. Sen sitter Arvid där på en pall och tuggar på sitt munspel medan Albin frustar ”darling, darling” och han med shotten skriker febrigt.

Någonting om Albin Lee Meldaus röst hade väl varit på sin plats. Ty det borde ju vara omöjligt att låta som en amerikansk landsväg och en regnig dag vid Majvallen samtidigt – men det lyckas förstås den här märkliga skalden med.

Det var faktiskt längesedan jag hörde någon artist låta så här bra live. Men Mr Lee Meldau sjunger samtidigt med stort omdöme, aldrig tar han plats på instrumentalisternas bekostnad. Och på samma sätt som rösten är bipolär, är scenspråket en sjuttioårig soulgubbes och en sprallig tonårings i ett. Det pekas, dirigeras, svajas, flinas, ramlas och pratsjungs.

Om nämnde Marleys spattiga livekonvulsioner gick att härleda till Etiopien och Selassie så får vi obducera hela Majorna för att hitta källan till Albins demoner. Om man blir så här bra av dem vill jag också ha en dos!

Så hallå Stockholm! Passa på att se Albin Lee Meldau på Fasching imorgon. Det är på små stökiga jazzklubbar den här magikern hör hemma. Men jag är rädd att han inte kommer stanna där särskilt länge till.