”I’m an American – so this is a good place for us to be now” inleder Joe Purdy sin spelning med och vi tillåter oss att skratta åt det tragiska faktum att detta är sant. ”We felt obligated to come over here and prove to you that not all of us are jackasses, interested in self tan or wants to build a wall” fortsätter han och riktar kritik mot den olyckliga utgången i det amerikanska presidentvalet. Purdys politiska ställning blir med ens tydlig, även om det tidigare omöjligt kan ha undgått någon av de pålästa konsertbesökarna.
I juni i år levererade Purdy sitt fjortonde och mest samhällskritiska album hittills. Med den passande titeln Who Will Be Next? försöker han bygga broar mellan de priviligerade och de mer utsatta, riktar kritik mot Donald Trump, samt uppmärksammar alla de oprovocerade skjutningarna av mörkhyade amerikaner (#blacklivesmatter) som cirkulerat extra mycket i media det gångna året. Influenser som Bob Dylan, Pete Seeger och Woody Guthrie lyser starkt igenom.
Men trots vår sorgliga nutid och de svåra ämnen som stundom berörs så är kvällen allt annat än tung. Folk å Rocks lokaler erbjuder en intim, mysig miljö och stämningen är varm och lättsam. På scenen är det bara Joe Purdy med gitarr och munspel. Stundvis ansluts han av sin vän ”Jolly” Chris John Hillman – som han träffade när han, inte helt oväntat turnérade med Billy Bragg – som ackompanjerar på mandolin, men främst horisontell steel guitar. Något han gör otroligt skickligt. (”Be nice to him. It takes a lot of hands and feet and stuff to do that shit.”)
Trummor saknas, så i stället stampar Purdy takten med höger fot. Det är sparsmakat, skitigt och ärligt. Endast det nödvändigaste finns närvarande och det känns inte för en sekund som att någonting egentligen saknas. Mellansnacket är mycket underhållande och Purdy bemästrar balansgången mellan allvar och komik. ”You’re so quiet it creeps me out” säger han vid ett tillfälle och när någon ljudligt tappar bestick några minuter senare följer han, mitt i en låt, upp med ”now it’s a party!” och ler. Vi uppmanas även att sjunga med i refrängen på en alldeles för avancerad låt utan titel, som aldrig spelats in och ingen i publiken lär ha hört tidigare. ”This is a horrible idea” säger han. Men det blir trots detta förvånansvärt bra.
Han har ett fenomenalt sätt att bygga upp en stämning i både musik och text, som i en av kvällens höjdpunkter ”New Year’s Eve”, där han börjar med att skapa ett band till lyssnaren genom att sjunga om saker som gemene man kan relatera till, världsliga ting – för att sakta men säkert trappa upp till tyngre ämnen som jämställdhetsproblematik, våld, krig osv. Något som blir väldigt effektfullt.
Purdy har färdats långt från den lättsamma visa som ”Wash Away” var och det blir tydligt att han ser världen, och sin roll i den, annorlunda. Den här förändringen är ett hjärtligt försök att göra vad han kan för att hjälpa de utsatta, att höja sin röst i de situationer som kräver det och att uppmana andra att göra detsamma. En devis jag, lite skämtsamt, borde ha anammat redan under konsertkvällen, då det enda som gjorde mig besviken var att vi inte fick höra den blytunga ”Cairo Walls”. Något jag alltså borde ha ropat ut när publiken ombads ge förslag på vad vi ville höra.
Trots att Joe Purdy varit aktiv i sexton år och haft låtar som spelats i både film och tv-serier är han fortfarande relativt okänd och det kostar endast 150 kronor att se kvällens konsert. Men nu när behovet av protestsånger sorgligt nog ökat drastiskt kanske även Purdy får den framgång han förtjänar, om än under olyckliga omständigheter.
