Eddie Hinton är en sån där artist som alla hört, men det är inte alla som vet om det. 1969 kom ett album av den fantastiska brittiska soulsångerskan Dusty Springfield vid namn Dusty In Memphis. På detta album finns ett spår som heter ”Breakfast In Bed”, en låt som brukar finnas med i alla listor med namn som ”Sunday Morning Soul”. Men vem skrev den? Jo, Eddie Hinton.
Inte nog med det. På Boz Scaggs andra album finns den ultimata gitarrunk-låten, en cover av Fenton Robinsons ”Loan Me A Dime”, där Duane Allman åtnjuter all ära. Men vem var det som tjöt ikapp med Allman? Jo, Eddie Hinton.
The Staple Singers, Wilson Pickett, Aretha Franklin, Bobby Womack, Johnnie Taylor och till och med några spår med The King. Denna lista kan fortsätta längre än eftertexterna till filmen Avatar. Eddie Hintons gitarr och låtskriveri har nämligen förgyllt otaliga låtar som idag betraktas som klassiker. Men utöver att ge världsartister ett unikt sound var han även en fantastisk artist i sin egen rätt. Någon ordentlig uppskattning fick han dock aldrig. Det är dags att ändra på det nu.
Som 22-åring kom Hinton till Muscle Shoals i Alabama. En stad som knappt syns på kartan, men som har producerat så många hitlåtar att man tror siffrorna är påhittade. Smeknamnet är ”The Hit Recording Capital of the World” av en anledning.
Där blev han snabbt en del av det team av musiker och låtskrivare som bestod av legendarer som Dan Penn (författare till bland annat ”The Dark End of the Street”), Spooner Oldham (ni vet orgeln i ”When a Man Loves a Woman”?) och Jimmy Johnson (gitarren på bland annat många av Arethas absolut bästa 60-tals-plattor), vilka i sin tur fick vägledning av Atlantic Records universalgeni Jerry Wexler (producent för typ all Atlantics soul under stora delar av 60-talet).
Där satt han, Hinton, under flera års tid, skrev låtar och hamrade fram stadiga riff och solon.
Det som var mindre känt där och då var att Hinton minsann kunde leverera både sina texter och sitt gitarrspel i egen regi. Men det uppdagades och 1978 fick han till slut släppa sin alldeles egna platta. Det är en så soulfylld skiva att öronen knappt hinner med. Namnet blev Very Extremely Dangerous.
Eddie Hinton var tydligen genomgod, men namnet kanske anspelar på att musiken är fruktansvärt farlig när det kommer till att träffa lyssnaren rakt i hjärtat och själen? Det är en av de där sällsynta stämmorna som med hjälp av en kärleksfylld desperation tar sig rakt genom bröstplåten.
Recensenter uttalade sig mycket positivt om Hintons solodebut, men tyvärr gick allt i stöpet. Skivbolaget Capricorn Records hamnade i konkurs, något som självfallet hade katastrofala effekter på skivans möjlighet till försäljning och Hintons fortsatta solokarriär. Detta tillsammans med en skilsmässa gjorde att Hintons självförtroende slog i botten. Han hamnade på gatan någonstans i Alabama, där droger och alkohol tog överhanden.
Nu är det dags för nästa bit i historien om Hinton. Nästan 10 år efter hans debut kommer nämligen ett till album, vid namn Letters From Mississippi. Ett album som har en svensk koppling, det var nämligen det svenska vandrande uppslagsverket Kalle Oldby som hade fixat fram det.
Albumet bestod till stor del av låtar som Hinton spelat in under sin tid i Muscle Shoals. Tejper som, bitna av tidens tand, uppdagats i Alabama. Oldby lyckades efter fyndet övertyga det svenska skivbolaget Amalthea att släppa Hintons musik i Europa. Men tyvärr, det sålde inte något vidare den här gången heller.
Hinton släppte ändå ytterligare ett par album, varav det sista, Hard Luck Guy, tillhör ett av de mer sorgligt vackra album som gjorts. Det är en stämma som är skör och med ett uttryck som är fullkomligt fantastiskt lyssnaren bjuds på.
Tyvärr dog Eddie Hinton av en hjärtattack vid 51 års ålder innan plattan ens hann bli färdigställd. Men hans gamla vänner från Muscle Shoals tog vid och gjorde klart det, och det var en sjuhelsikes tur att de gjorde det.
Det är en sorglig historia om en musiker som förtjänade bättre. Hans debutplatta går att finna på vax i skivhandeln, men lite knepigt är det allt. Letters From Mississippi ska dock gå att luska fram för några få kronor. Även den fantastiska samlingen Dear Y’all (The Songwriting Sessions) är av ett stort värde för alla soulfans.
Men som alltid har vi ett annat medium att ta till, Spotify. Spotify har varit generösa nog att ordna fram både Letters From Mississippi och Hard Luck Guy. Varje månad har Eddie Hinton endast 2000 spelningar. Det är på tok för dåligt. Det är dags för alla med ett intresse för soul att sätta på låtarna ”Everybody Needs Love”, ”Everybody Meets Mr. Blue”, ”Sad Song”, ”Hard Luck Guy” och ”I Can´t Beat the Kid” på repeat snarast.
Nämnas bör att jag själv blev introducerad till denne eminente soul- och blues-man via den numera, tragiskt nog, bortgångne legendaren inom svensk musikjournalistik, Lennart Persson. Men även om vi inte får äran att läsa något nyskrivet av Persson längre så lever hans texter som tur är kvar och finns i böcker som Feber och i ett samlingsverk med texter från musikmagasinet Sonic. Har man ett ordentligt musikintresse är det bara springa till närmsta bokhandel, plocka hem böckerna och börja djupdyka in i musikens förtrollade värld.
Tack för introduktionen, Lennart Persson.
