Jag har sett Emil Jensen live regelbundet sedan 2004 och när han nu just gett sig ut på en 53 datum lång turné är det framför allt två saker som hänt sedan dess. Publiken har blivit dels större och dels fått en annorlunda sammansättning. Under många år var en stor del av publiken i 20-årsåldern, av någon anledning framför allt tjejer. Denna kväll på Malmö live, som för övrigt är fullsatt, är det till synes fler som är 60 än 20. Emil Jensen har uppenbart, genom sympatiska och tänkvärda framträdanden i olika medier, blivit folklig.
Det innebär inte att mycket av det som händer på scenen har förändrats. Denna föreställning bygger på samma koncept som alltid och gör att Emil egentligen tillhör en egen konstform. Spoken word, poesi, humoristiska tänkvärdheter (som inte alls ska förväxlas med standup comedy) och musik i en vanligen logisk mix som ger föreställningen ett tydligt tema. Den föreställning han nu turnerar med har fått namnet ”Flyktpotatis”, namngiven efter att Emil som barn missuppfattade namnet på klyftpotatis. Mest handlar det om flykt. Men inte bara flykt som i flyktingkris utan som vanligt vänder och vrider Emil på orden och mjölkar dem på alla tänkbara betydelser. Som ordsmed är Emil svåröverträffad.
Gränserna mellan de poetiska partierna och de där han pratar fritt är inte alltid lätta att identifiera, men oavsett är innehållet genomgående tänkvärt och välformulerat. Men lika mycket underhållande och det lockas till många skratt trots att framförandet i grunden bygger mycket mer på allvar än på humor.
Som skrivet manus hade det knappt gått att le åt många av texterna, men Emil är kolossalt skicklig på att framställa dem på ett humoristiskt eller charmigt sätt. Exempelvis när han säger något i stil med (ej exakt citat) att ”flyktingarna flyr med berått mod. De urholkar medvetet vår välfärd”, och så vidare. Publiken blir konfunderad vad Emil, som vanligen står på de svagas sida, håller på med innan han avslutar med att ”Skatteflykten kostar oss nämligen 46 miljarder per år”. Det är briljant dramaturgi.
Denna typ av vändningar och oväntade poänger är så återkommande att de till slut blir väntade. Föreställningen varar nämligen i nästan två och en halv timme (inklusive paus) så det blir ganska mycket prat innan det är över.
Det blir en hel del musik också. Mest låtar från årets Två naturliga armar i första akten och mer gamla favoriter i den andra. De nya låtarna verkar mer samskrivna med mellansnacken (eller om det är låtarna som är ”mellanmusiken” för att försöka sig på en Emilsk ordvändning) och vice versa än vid flera tidigare tillfällen. Arrangemangen är genomgående sparsmakade och vackra. Allra bäst blir det när Iiris Viljanen gästar i härliga ”Kolla på film”.
När det gäller de gamla låtarna invänder jag framför allt mot att det nästan alltid är samma låtar som återkommer, även om många av dem är underfundiga och fina. “Växlande molnighet” är till exempel alltid lysande, men jag saknar låtar från det underbara debutalbumet Kom hem som nån annan. Men att några låtar blir standards är något som följer med den tidigare nämnda folkligheten. Då måste publiken få något de känner igen.
Iiris Viljanen måste nämnas speciellt. Hon inleder föreställningen med tre sololåtar från nyligen släppta Mercedes, ett album som vi hyllat till skyarna. Live med endast piano inför andäktig, sittande publik i ett konserthus kommer hon helt till sin rätt. Låtarnas styrka, de starka texterna och den melankoliska stämningen kommer väl fram och mina ögon blir till och med lite fuktiga i “Total Eclipse Of The Heart” (inte Bonnie Tyler-låten alltså). Men hon borde naturligtvis fått spela längre. Kanske var tanken att publiken bara skulle få en aptitretare och vilja höra mer av henne senare. Det lär de få göra. Det skulle inte förvåna mig om Iiris om några år fyller Malmö live helt på egen hand.
