HYMNs Kalle Larsson bevittnade gårdagens Hurula-spelning på Pustervik. Mycket känslor, med blandat utfall. Göteborgspubliken fick mycket av det mesta.
Ungefär tre sekunder in i spelningen uppstår en slags snäll variant av moshpit framför Robert Hurula med band på Pusterviks stora scen. Ingen känslokall och metal-hård sådan, nej, bara ett solidariskt och varmt studsande, slängande och knuffande. Till tonerna av Sveriges kanske just nu mest relevanta punk hjälps vi kärleksfullt åt att hålla varandra i upprätt läge medan vi kastas runt planlöst i den ölstinna lokalen. Jag tar ett hårt tag i en okänd kille för att inte ramla. Han ler med hela ansiktet mot mig, sedan knuffar han mig med våldsam kraft åt andra hållet. Jag gör tummen upp och landar hårt mot en medelålders herre i skägg.
Helt skadefri är pseudopiten ändå inte. ”Jag kommer få en fläskläpp!” hör jag mitt sällskap vråla medan hon gör en menande rörelse med armbågen mot munnen och samtidigt hjälper till att lyfta runt en kille som surfar högt över våra huvuden.
Om ett tag ska hon själv slänga sig ut från scenen och tas emot av hundra uppsträckta armar, men det vet hon inte än.
Vi såg Hurula för första gången på samma scen för ungefär två år sedan. Hösten 2014 hade Masshysterikern från Luleå ganska nyligen gått solo och släppt en kritikerhyllad debutskiva, men ännu inte riktigt slagit igenom publikt. Den gången var Pustervik befolkat av upproriska locals, det klassiska ölhävarklientelet samt en osannolikt stor andel förväntansfulla norrlänningar som uppenbarligen redan förstått vad vi västgötar snart skulle greppa.
Ty det stod snabbt klart att Hurula live var någonting alldeles extra. Med ursinnig frenesi och manglande gitarrer chockade orkestern alla (mig själv inräknad) som trots skriverierna inte riktigt trott att den där insomnade Ebba Grön-anden skulle gå att väcka till liv igen.
Två år senare är det en unisont hyllad och mer självsäker Robert Hurula som tillsammans med sitt välkomponerade band turnerar med nya skivan Vapen till dom hopplösa. Att Hurula till viss del uppgått i det populärkulturella etablissemanget bevisas genom att han fyller Pustervik två kvällar i rad. Framför en förväntansfull, svettig och (som redan nämnt) högst entusiastisk publik river bandet av hit efter hit från nya skivan (med ”Helvete här” som ilsk toppnotering), men det är tydligt att publiken fortfarande omfamnar debutskivans sånger med större entusiasm.
Och Robert Hurula är tillmötesgående, bjuder pöbeln på oväntat många klassiker. För svenska klassiker är de ju – låtar som ”Allt ska försvinna”, ”Om jag tänker alls” och ”Stockholm brinner” – trots att de bara har drygt två år på nacken. ”Betongbarn”, från EP:n med samma namn, har också en given plats på repertoaren vilket gör mig ännu lite gladare där jag står och skakar längst fram. Och jag tänker på gröna linjen och bolaget där man handlade över disk så länge och hela det där kokande söderort som jag var en del av en gång, och sen kommer mitt sällskap farande uppifrån, från scenkanten, rakt mot mitt huvud.
En stund senare, medan jag hjälper mina medmänniskor att bära runt henne ovanpå det psykotiska publikhavet, tänker jag att Hurula faktiskt var bättre förr, rent scenmässigt. Senast jag såg dem, den där kvällen för två år sedan, hade bandet mer att bevisa och kändes naknare. Argare. Piggare. 2016 står de nästan still på scen och stirrar tomt framför sig, medan deras gitarrer och trummor blir till en manierad rundgång. Det är visserligen vackert och dystopiskt men i längden lite småtrist. Låtmaterialet är som bekant strålande – och nere på golvet fixar större delen av publiken en sjuhelsikes fest – men ibland känns det inte riktigt som att Hurula är där.
Nåväl, till slut kapitulerar även partyts chef och slänger sig rakt ut i Göteborgarnas hjärtan. Medan Robert Hurula seglar omkring på sina undersåtars armar vinglar jag och mitt sällskap vidare ut i natten, nöjda och rusiga. Vi pratar om konserten vi just sett, om den svenska punken och postpunkens förnyade landvinningar, om pausade vänsterhjärtan som plötsligt börjat bulta igen till akter som Hurula, Avantgardet, Staten, Nicole Sabouné och Silvana Imam. Det är intressanta och upplyftande tider för samhällströtta musikjunkies.
