Medan planetens största hårdrocksband ägnat sig åt allt mellan himmel och jord utom att ge ut en platta, har Ernst Kirchsteiger vaknat och känt in rummet 2 989 morgnar i rad, och medelsvensson fredagsmyst 427 gånger.
USA valde i förra veckan president för tredje gången sedan Metallica senast släppte en platta. Världen har brutalt omformats av terror, krig, flyktingkatastrofer och familjen Kardashian.
Under dessa åtta år, två månader och sex dagar har de flesta av oss fått livet förändrat, på ett eller annat sätt.
Det är därför logiskt att dra slutsatsen att bandets tionde platta är totalt väsensskild från sin föregångare. Det är den inte.
Metallica hävdar själva att de inspirerats av egna klassikerna Kill ‘Em All och The Black Album. Av detta märks fragment i en tredjedel av låtarna. Och då är jag snäll.
Inte helt oväntat framträder det mest i de tre låtar från Hardwired… to Self-Destruct som bandet släppte ut först. Samtidigt påminner de så mycket om Death Magnetic att de skulle kunna vara hämtade från samma sessions.
Övriga nio låtar beskrivs bäst som en pendel mellan 1995 och 2008. Ena stunden låter det som sist, nästa som vattendelarna Load och Reload. Något nytt, något som skvallrar om att åtta år, två månader och sex dagar har passerat, finns inte.
Produktionen är dock bättre än på den loudless-skadade föregångaren. Producenten Greg Fidelman övergav Slayer och deras Repentless när Metallica (läs: pengarna) kallade. Resultatet är den stabilaste ljudbild bandet någonsin haft.
Tyvärr är inte låtmaterialet lika solitt.
Glädjen över att höra bandet gå loss i inspirerade “Atlas, Rise!” och “Moth into Flame”, är lika stor som besvikelsen över att James Hetfields röst autotunas i flera låtar och att “ManUNkind”, “Here Comes Revenge”, “Am I Savage?” och – den förvisso fint tänkta Lemmy-hyllningen – “Murder One” passerat filtret.
Att Hardwired… to Self-Destruct klockar in på nästan 78 minuter säger det mesta. Metallica gjorde exakt samma fel med Load och Reload för 20 år sedan; kvalitetskontrollen tvingas stå tillbaka för mängden material som ovillkorligen ska prånglas ut.
Den genomsnittliga nivån är högre den här gången, men det hjälper föga när en stor del av låtarna lider svårt av sin egen längd. Mäktiga “Halo on Fire” tappar gnistan efter tre och en halv minut. Precis samma sak händer i “Spit Out the Bone”. Båda är alldeles utmärkta låtar som förlorar fokus och förstörs av flera minuter utfyllnad.
Det är för övrigt komiskt att Metallica tycks ha upptäckt post-grungen två decennier senare än vi andra. Visst funkar det som krydda och visst är “Dream No More” är bra, men svenska Drain gjorde det mycket bättre under 90-talets senare del.
Hade bandet rensat bort hälften av låtarna och kortat resterande med två minuter vardera, hade Hardwired… to Self-Destruct varit minst två snäpp bättre.
Nu är det en förvirrad sak som främst tilltalar publiken som upptäckte bandet på Load och Reload.
Vi andra får sätta vårt hopp till plattan som kommer lagom till nyår 2025…
[Blackened, 18 november]
