Elias Eriksson heter mannen bakom det musikaliska projektet Stilla Havet. Live har han hjälp av ett band, eller kanske en rytmsektion – det låter lite häftigare, för att framföra detta material.
Rytmsektion eller band, oavsett vad så låter det riktigt bra när de under onsdagskvällen bränner av ett par sånger på Debasers Bar Brooklyn.
Diskantfyllda gitarriff, pumpande bas och trummor med ett ordentligt tempo beskriver Stilla Havets gig rätt bra. Det är poppunk som genren är menad att spelas. Att Elias Eriksson rockar någon form av gitarrstands som närmast kan beskrivas som ett möte mellan de två Elvisarna, Presley och Costello, är något oväntat men ack så underbart.
Om femtiotalet och sjuttiotalet fått stå som förlaga för rörelserna på scen är det något helt annat som fått inspirera musiken. Den fullkomligt vrålar svensk pop- och punktradition. Ebba Grön, KSMB och, hör och häpna, Noice får stort utrymme i Stilla Havets musik. ”Min skugga” låter inte helt olikt det som skulle komma ut ur högtalarna om man spelade Noice debutplatta på 45 varv istället för 33. Med andra ord handlar det om en upptempovariant av ”En kväll i tunnelbanan”.
Måhända att Stilla Havet låter farligt likt svunna tiders punk och pop, men vad gör det? Det är alltid uppfriskande att höra rakt-fram-rocknroll med punkinfluenser och svenska texter.
Rocka på säger jag.
