Det fanns en gång ett band som hette The Kingston Trio. Gruppen bestod av ett gäng unga pojkar som spelade en lättillgänglig form av folkmusik med popmusikaliska inslag. Musiken är helt okej och de lyckades erövra en stor publik. Men speciellt intressant är det inte. Ganska slätstruket i det stora hela.
I Kingston Trio sjöng en person vid namn John Stewart och han skulle i sin tur komma att göra ett av de bästa albumen som släpptes under 60-talets andra hälft: California Bloodlines.
Alla har ett sån där skiva som åker på när man är lite för full i samband med att något gått fel på kärleksfronten. Ni vet när hjärtat värker och huvudet snurrar lite för mycket? I mitt fall är det California Bloodlines.
Jag vet inte hur många gånger jag förstört grannarnas skönhetssömn med den plattan. Liggandes på golvet med ”Shackles and Chains” på en volym som skulle få Socialstyrelsen att stänga ned hela min lägenhet. Men plattan är värd både grannarnas eviga gnäll och en potentiell vräkning utfärdad av Socialstyrelsen. För det är så fullkomligt, otroligt och galet bra.
Blanda de bästa tillgängliga musikerna, en artist med en säregen stämma och en låtskrivare av rang. Till råga på allt åker man till Nashville och spelar in plattan. Och just det, musikerna, de lirade även på Bob Dylans eminenta country-hyllning Nashville Skyline. Det är country, lite rock n roll och en stor dos av gammal hederlig folktradition som vävs in i detta album.
Den ilande steelguitaren på ”You Can’t Look Back”, textraderna: ”I can’t hold it on the road/When you’re sitting right beside me/And I’m drunk, out of my mind/Merely from the fact that you are here” från ”July, You’re a Woman”, och refrängen tillsammans med Telecaster-ylandet i bakgrunden på ”Chackles and Chains” är bara några exempel på spår från detta mästerverk.
Hur en till synes gullig ung man, som sjunger i en mysig folkgrupp, kan släppa iväg ett sånt här album är lite av ett mysterium. Det är så rått och ärligt att man som lyssnare nästan baxnar. Må så vara att det är ett mysterium – läbbigt bra är det oavsett.
John Stewarts fortsatta karriär innehåller något enstaka album som nästan kom i närheten av California Bloodlines, men för det mesta är det rent skräp, tyvärr.
Det är just det skräpet som letade sig till våra nordliga breddgrader. Mästerverket från 1969 fick jag därför beställa över internet.
Men misströsta icke! Plattan finns nämligen, som så många gånger förr, på Spotify. Maxa volymen, njut och låt detta något förbisedda album ta över hela er tillvaro.
