Foto: Samuel Isaksson
Göteborgaren Ricky Sokhi – HOLIs sångare, låtskrivare och producent – har levt med Drifting On A Timeline sedan 2012. Sextettens debutalbum. Den 14 oktober 2016 överlämnades skivan till lyssnarna och de senaste årens kast mellan optimism och frustration hade slutligen resulterat i ett fysiskt album. Daniel Andersson stämde träff.
Vintermörkret har lagt sig. Jag går ner för Linnégatan i centrala Göteborg, Drifting On A Timeline sätter stämningen och mina förhoppningar är att musiken och texterna ska ge en fördjupad bild av HOLIs frontman – tidigare sångare i Happy Hands Club (samma bandmedlemmar, olika förutsättningar). Idag är ljudbilden långt mer nedtonad.
Omslagets färgexplosion, illustrerat av Alexander Palmestål, kontrasterar omgivningen, och singeln “Feel Nothing Fail Nothing” ger liknande signaler. Ljudbilden är storslagen, rösten pendlar mellan djup och högre register, med en text som andas både ångest och eufori. Textraden “We feel nothing then we die” ger starkast intryck. Är det så att jag ska möta Dr Jekyll & Mr Hyde på Järntorget kl 19:00? En gestalt med två personligheter…?
I avslutande “Drifters” mässar Ricky att allt finns i hans huvud. Jag sms:ar och skriver att jag har en blå jacka. Vi ska ses vid Järntorgets fontän. Han svarar: “Rätt svåridentifierad, svart rock, svarta byxor och svart hår. Väldigt anonym. Men jag hittar dig!”. Jag väntar.
Det visar sig snabbt att Ricky är en helt vanlig göteborgare från Hammarkullen. Musiken hade ingen särställning under uppväxten, men hans pappa – som kommer från Indien – spelade indisk filmmusik och mer traditionella låtar från sitt forna hemland. Ricky påpekar att pappans musik ligger långt ifrån hans egna uttryck, däremot är bandnamnet hämtat från den indiska vårhögtiden med samma namn. Samtliga hade tröttnat på Happy Hands Club – de ville inte förknippas med Napoleon Dynamite längre. Det var ett namn som tog fokus från musiken.
“Jag har alltid velat åka till Indien för att fira holi, men det har inte blivit av”
– Jag har alltid velat åka till Indien för att fira holi, men det har inte blivit av. Alla kastar färg på varandra och den som surar, bärs till ett stort kar och kastas sedan i, säger Ricky och skrattar. Det är helt enkelt dags att gaska upp sig, våren har kommit… Namnet ger med andra ord positiva känslor.
Även om musiken inte var framträdande inom familjen, fick intresset fäste tidigt. Vid 12-årsålder började Ricky en musikklass och han berättar en pianohistoria som är väl värd att uppmärksamma.
– Jag tvingade mina föräldrar att frakta hem ett gammalt piano. Det var totalt kvaddat och det visade sig att insekter bebodde hela instrumentet. De flydde över hela huset. Till slut fick jag dit en pianotekniker för en inspektion och det slutade med att han undrade hur mycket ägarna hade betalt mig för att få det bortfraktat. Det var helt värdelöst.
Grunden till bandet lades i 15-16-årsåldern. Medlemmarna träffades i tonåren och alla förutom basisten Viktor Sandström är kvar sedan Happy Hands Clubs debutalbum Parking Lot från 2012. En skiva som sålde guld i Japan, men som gick de flesta förbi i Europa.
Idag utgörs bandet av Brian Cukrowski, Jonathan Gonzalez, Joel Engvert, Siri Hammenberg och Johan Bagge. Ricky beskriver dem som en samling starka musikpersonligheter, som har ett öppet sinne och som är villiga att pröva det mesta. Det finns en vilja att utvecklas.
Foto: Samuel Isaksson
HOLI ingår i Luxury-familjen som nyligen firade 10-årsjubileum. Flera av skivbolagets band delar medlemmar och Ricky berättar att samtliga har en bra relation till Rasmus Hansén. Grundare av etiketten. Han har gett bandet fria tyglar och varit till stor hjälp.
– Det finns tillräckligt många faktorer som bromsar den egna kreativiteten… Man behöver ingen utomstående som gör det.
Debutalbumet har tillkommit under speciella former; låtarna är inte sprungna ur en grupprocess, utan Ricky har spelat in varje medlem en och en. Helheten presenterades först i efterhand. Och för att kunna göra det mesta själv gick han en kurs i musikproduktion. Han har dock fått assistans av Rickard Harlin som hjälpt till med detaljerna. Harlin har bland annat skött mixningen och fått rätsida på skivans melodier.
“Jag älskar att skriva melodier, men jag har en tendens att skriva för många på en och samma låt”
Det är uppenbart att du är bra på melodier. Flera av låtarna har stark dragningskraft.
– Kul att melodierna kommit fram, säger Ricky med ett stort leende. Jag älskar att skriva melodier, men jag har en tendens att skriva för många på en och samma låt. Då uppfattar man inte huvudmelodin, det finns ingen huvudmelodi för att alla låter lika mycket. Det blir en matta av allt. Rickard, som har studion där skivan spelades in, styrde upp så att enskilda melodier lyftes fram. Han sa att det inte gick att mixa annars.
Hur formar du låtarna i första skedet?
– Jag spelar in hemma och skriver låtarna under väldigt kort period. Pumpar ut ideér och sedan arbetar jag med dessa skisser. Därefter går jag vidare till nästa.
Berätta om singeln “Feel Nothing Fail Nothing”. En av årets bästa poplåtar.
– Processen började med att jag arbetade med albumets öppningsspår “Moon”. Jag tyckte om grunderna och gillade verkligen strukturen, men jag fick inte ihop det.
– Jag blev frustrerad och arg, stängde ner låten. Jag bestämde mig för att göra något annat, men kunde inte gå vidare. Denna känsla blev startskottet till låten. Fem minuter av ilska. Tanken var inte att göra en låt, det bara blev så.
Kan det vara därför som den skiljer sig från övriga låtar? Mer explosiv.
– Ja, det tror jag. Låten är en slags mellanlandning. Det fanns ingen riktig tanke bakom. Och denna inställning fick bli ledande för hela skivan, att inte tänka så jävla mycket. Jag ville fånga en så naturlig känsla som möjligt.
Ljudbilden ger en amerikansk känsla. Det gäller både “Moon” och “Feel Nothing Fail Nothing”.
– Ja, det stämmer nog. Sneglade mer mot England i början.
Foto: Samuel Isaksson
Ur ett generellt perspektiv, är situationen annorlunda nu än för fyra år sedan?
– Helt klart! Tror att alla i bandet hade lite hybris i början. Och det visade sig snart att visionerna blev svåra att förverkliga.
Ricky berättar att mycket gått snett under åren. Besvikelserna har varit många; turnéer har ställts in, utlandslanseringar har gått om intet. Personer som kontaktats för att hjälpa till har försvunnit till andra uppdrag.
“Rasmus har sagt att han aldrig jobbat med ett så otursförföljt band, som alltid snubblat på mållinjen”
– Rasmus har sagt att han aldrig jobbat med ett så otursförföljt band, som alltid snubblat på mållinjen, säger Ricky med glimten i ögat. Men samtidigt menar han varje ord. Vissa perioder har varit kämpiga och bandets framtid har inte alltid varit självklar.
En av anledningarna till att lusten återkom går att spåra till en avgörande insikt. Efter debutalbumet infann sig en besvikelse, en misstro mot hela musikindustrin. Ricky var inte beredd på all den promotion som krävdes för att slå igenom. Han tappade gnistan. Lösningen blev att starta ett hemligt soloprojekt och att posta låtarna helt utan tanke på genomslag. Människor upptäckte musiken på egen hand och det bevisade att det fanns ett brinnande intresse för att hitta ny musik. Nu räcker det att få ett fåtal uppskattar musiken. Den stora massan är ingen målsättning i sig och denna inställning ligger till grund för HOLI.
– Nu har jag en mildare inställning till musikbranschen. Musikindustrin är inte bara hoppla och kall, man behöver inte hamna på Universal. Och soloprojektet är fortfarande hemligt, tillägger Ricky. Har haft flera soloprojekt under de senaste fyra åren, vilket samtliga tagit musiken åt ett mer drömskt håll. Bara långsam musik egentligen.
Är det svårare att få med övriga medlemmar idag än tidigare? Har motgångarna blivit bromsklossar?
– Vi ligger i stort sett på samma nivå. När vi släppte första skivan så var vi på varsitt skitjobb bara för att kunna vara tillgängliga mer eller mindre hela tiden. Nu är det lite annorlunda.
Han fortsätter:
– Jag är dock övertygad om att allt negativt har stärkt oss. Man lär sig av sina misstag och motgångar, annars är det omöjligt att gå vidare. Förhoppningsvis har vi blivit ett bättre band.
Foto: Samuel Isaksson
Vi sitter på ett av Andra Långgatans alla ölhak. Det är lugnt och i högtalarna spelas allt från Bryan Ferry till Madonna. På väggen hänger Elvis Presley. Dessa artister är starkt sammankopplade med sina röster.
“När jag sjunger live gör jag det på ett sätt som känns bra då, det finns inget rätt sätt att göra det på”
Hur ser du på din egen röst? Du använder den på många olika sätt.
– Jag är ingen skolad sångare på något vis. Och jag upplever rösten olika från dag till dag, men jag har spelat in mig själv sedan 14-årsåldern, så jag vet hur min röst låter. Den blir som vilket instrument som helst… När jag sjunger live gör jag det på ett sätt som känns bra då, det finns inget rätt sätt att göra det på.
Vilka är dina röstförebilder?
– Imiterade Jocke Berg när jag var yngre. Har alltid velat sjunga högt. Idag är jag ett stort fan av Karin Dreijer. Vet inte om det hörs så mycket. Dreijer har utvecklat sin egen röst, tagit vara på det unika hos sig själv. Hon låter varken brittisk eller amerikansk… Sångstilen är unik för henne.
– Man ska inte försöka så mycket utan ta vara på sin egen röst. Men jag letar fortfarande efter mitt tonläge…
Andra influenser. The Radio Dept. har nämnts vid flera tillfällen.
– The Radio Dept. har jag alltid haft som referens. Och det är ett band med benhård integritet, vilket är inspirerande. De gör vad de vill. I grunden känns de som ett ganska simpelt band, de gör musik och det är själva målsättningen. Allt annat är oviktigt. Spela live är mest ett måste.
Imorgon är det dags för Klubb HYMN; I likhet med Johan Duncanson och Martin Carlsson från The Radio Dept. är inte livesituationen helt naturlig. Ricky har en ambivalent inställning till att spela live och han ser sig inte som en naturlig scenpersonlighet. Det handlar mer om att utmana sig själv.
“Att spela är inga konstigheter, men att ta publiken är en helt annan grej”
Du är med andra ord tryggast i studion?
– Musik är det jag kan. Att spela är inga konstigheter, men att ta publiken är en helt annan grej. Men jag har åtminstone ett av verktygen. Det ska sägas att jag tycker om att spela live, men det kommer inte av sig själv. Jag sysslar exempelvis inte med mellansnack. Jag får lite panik innan, under och efter, skrattar Ricky. Men det gäller att motarbeta sina egna rädslor och i slutändan handlar det om att förverkliga sitt verk.
Är det annorlunda att spela HOLIs låtar live?
– Det är det absolut! Happy Hands Club fokuserade mer på backbeat och snabba låtar. Mer dansant och fart. Publiken skulle komma igång. Nu är som sagt låtarna lugnare och det går bra att stå still, att bara ta in musiken. Det skapar mindre stress. Och tidigare var det mer uppenbart när publiken inte gillade musiken, de rörde helt enkelt inte på sig. Nu är det svårare att läsa av, man ser inte så mycket utåtagerande. Folk står mest och gungar.
Foto: Samuel Isaksson
Ricky säger att han tröttnat på flera Happy Hands Club-låtar. Han tycker fortfarande att majoriteten är bra, men lusten att spela dem live har försvunnit. Det finns dock två låtar som sammanlänkar projekten; 2014 släpptes singeln “Wild Life” och det är ett spår som följt med sedan namnbytet. Detsamma gäller “Fire Going Out” som finns med på 2012 års remix-EP The Parking Lot Remixes.
Var det självklart att ha med “Wild Life” på skivan? Med tanke på att den släppts under annat namn.
– Ja, för mig var det självklart. Det fanns lite osäkerhet hos de andra, men majoriteten fick bestämma och då fick den vara med. Angående kopplingen till Happy Hands Club, så pratade vi om att ta bort den gamla versionen och släppa den på nytt. Men när vi bestämde oss för att byta namn till HOLI valde vi även att ta med Happy Hands Club i ryggan.
Medlemmarna har med andra ord inte helt klippt banden med Happy Hands Club. Istället förvaltar de sitt eget arv. Ricky förklarar mer ingående.
“Anledningen till att “Wild Life” var självklar för mig, är att jag för allra första gången lyckats hålla en röd tråd”
– Anledningen till att “Wild Life” var självklar för mig, är att jag för allra första gången lyckats hålla en röd tråd. Låtarna kan vara ganska spretiga i sig, rent genremässigt, men texterna är skrivna på samma sätt och alla låtar var skrivna med avsikten att hamna på samma album. Inklusive “Wild Life”, påpekar Ricky. Språket är specifikt för den här skivan.
– Jag hade framför allt en tanke om att woods skulle vara en skog av betong som representerade staden, vardagen, tristessen, framtidsångest och stress. Som motsatsen till woods har vi wild, som jag tänkte skulle stå för allt man fantiserar om. Trygghet, lycka, en känsla av mening i livet, frihet och så vidare. Med tanke på att “Wild Life” följer det mönstret så tyckte jag att den hade en självklar plats på albumet.
Har ni fått nya fans genom HOLI?
– Absolut! Vid första och andra singeln gick vår Facebook minus i statistiken, men det vände med albumet.
Imorgon har både gamla och nya fans möjligheten att ta del av HOLIs fängslande tongångar. Stig in i Ricky Sokhis medvetande, förträng vinterrusket och låt musiken ta er till varmare breddgrader. Det enda ni behöver göra är att besöka Klubb HYMN på Oceanen. Kostar visserligen 100 kronor.
