Det har gått fyra år sedan brittiska Hannah Williams släppte sitt debutalbum A Hill Of Feathers. Då hette kompbandet The Tastemakers. Albumet blev en stor favorit hos mig och än idag betraktar jag det som ett av decenniets stora soulalbum. Flera av låtarna har också blivit standards när jag spelar skivor ute. ”Do Whatever Makes You Feel Hot” är exempelvis en riktig floorfiller. “Washed Up” är den perfekta tryckaren. Sharon Jones kan fungera som en referens, men som jag skrev redan då att “där Sharon gärna går all-in i funkpartyt är Hannah Williams ofta mer känslosam”. Det gäller fortfarande.
Nu är Hannah äntligen tillbaka och kompbandet har dels utökats och dels bytt namn till The Affirmations. Och det kan sägas direkt – Late Nights and Heartbreak är ett makalöst album. Myten att vita européer inte kan göra stilren retrosoul i absolut världsklass fick sig en rejäl törn redan när tyska The Mighty Mocambos släppte glimrande Showdown förra året. Nu avlivar Hannah Williams den en gång för alla.
Först och främst är Hannah Williams, oavsett varifrån hon kommer eller vilken tidsepok hon tillhör, en oerhörd sångerska. Rösten är aningen raspig, men våldsamt stark, känslig och med en enorm spännvidd som ger skivan vokal dynamik. Hon vet när hon ska ta i eller hålla igen, när hon ska låta kaxig och övertygande respektive låta känslig och sårad. Lyssna exempelvis på hennes insats i den funkiga, utdragna och något bittra “Still In My Head” eller i “Another Sunrise”.
Men en bra röst vore ju inte mycket värd i sammanhanget om inte låtarna och arrangemangen håller samma klass. Låtmaterialet pendlar mellan högenergisk soul med dansgolvsambitioner till en drypande ballad i form av titelspåret och en instrumental, jazzgroovig sak som kallas ”7am to Seville”, vilken blås och orgel tillsammans lyfter till skyhöga nivåer. Redan nämnda “Still In My Head” har verkligen alla rätt i sin bitterhet (You’re out of my life, but still in my head) och framstår som en av årets riktigt stora låtar. En oväntad men fantastisk cover på Led Zeppelins ”Dazed and Confused” gör The Affirmations till sin egen. Och allt hör ihop med full logik.
Arrangemangen med stor blåssektion, snygga harmonier och på flera spår det för genren något ovanliga företaget att dra ut låtarnas instrumentala avslutningar lyfter skivan ytterligare. Late Nights and Heartbreak saknar svaga sekvenser. Om man på något sätt gillar retrosoul med starka melodier, välarrangerat blås och inte minst en förstklassig sångerska lär man falla omgående. Och man lär inte resa sig på ett bra tag.
[Record Kicks, 11 nov]
