Bettye LaVette är en riktig souldiva. Hon har den där rösten som krävs för att krossa hjärtan, flytta berg – you name it.
Trots att hennes aktiva karriär sträcker sig så långt tillbaka som till det ljuva 60-talet var det inte förrän 2005 hon slog och nådde en större publik. I’ve Got My Own Hell To Raise hette plattan som tog henne till toppen. Den följdes av lysande alster som Scene of the Crime och fjolårets Worthy. Men det är inte dessa skivor som ska få fokus nu, utan hennes tidigare musikaliska bedrifter under eget namn.
Jag kommer att göra något så okristligt som att inte följa kronologin och istället börja 1982. 1982 var året då LaVette (efter att ha varit i musikbranschen i 20 år, något jag kommer till senare) äntligen fick släppa sin debut. Den kom att heta Tell Me a Lie och låg på skivbolaget Motown. 80-talet är inget man förknippar med Motown. Mestadels på grund av att det inte gick speciellt bra för bolaget, det mesta de gav ut fick aldrig någon ordentlig slagkraft. Storsäljarna Jackson, Gaye och Ross hade fått bättre avtal hos andra labels och lämnat Motown, och de övriga gamla hjältarna från soulens guldålder hade inte mycket kvar att ge. Det enda som sålde var väl Lionel Richie och hans The Commodores. Men det fanns guldkorn och Tell Me a Lie är ett av dessa.
Omslaget är det första som bör avhandlas. Det består av en bild på LaVette, med ryggen vänd mot den som tittar på omslaget, som blir omfamnad av en man. Mannen har, som brukligt vid kramar, händerna bakom LaVettes rygg och vad gör han? Jo, han tar av sig sin vigselring. Talande om något. Det är också det vi får höra, låten ”You Seen One You Seen ’Em All” talar sitt tydliga språk. Det gör även titelspåret ”Tell Me a Lie”. Det handlar om otrohet och olycklig kärlek. En fantastisk cover av låten som Marvin Gaye populariserade – ”I Heard It Through the Grapevine” – finns också med.
Musiken är nästa femma. Det är snärtiga gitarriff som lyckas skära genom den moderna teknik som ibland totalförstörde album under 80-talet. Det är stabila, men mycket enkla, trummor och en takthållande bas. Fantastiskt. Avskalat med ändå tillräckligt stort för att slå genom det mesta. Sammantaget gör det albumet till ett av 80-talets bästa inom genren. Men sen är det också inspelat live i en Nashvillestudio, så att musiken håller måttet är en självklarhet.
Det är dags att backa bandet. Bettye LaVette var nämligen inte sysslolös inom musiken innan debuten. Hon gjorde bland annat singlar för bolag som Atlantic, Calla och Scepter i början av sextiotalet. Tyvärr slog ingen riktigt ordentligt. Men hon körde på trots motgångar och släppte musik på en uppsjö olika bolag.
Till slut kom ljuset, i alla fall verkade det så. Hon skrev återigen på för Atlantic och hamnade på deras underetikett Atco i början av 70-talet och blev skickad till Muscle Shoals för att spela in en skiva. Det såg ut att släppa för LaVette. Men efter att två singlar, däribland en fantastisk soulcover av Neil Youngs ”Heart of Gold” och den eminenta ”Your Turn to Cry”, varken sålde eller tog sig in på listor låste bolaget in skivan och den nådde aldrig skivbutikerna.
Året efter hennes stora genombrott 2005 kom den dock, skivan som spelades in i det legendariska Muscle Shoals. Child of the Seventies heter plattan. Det är ett album som tidvis är ett balsam för själen, ibland stenhårt träffande och alltid fruktansvärt bra. Där låtar som ”Fortune Teller” och ”Livin’ Life on a Shoestring” utmärker sig som såna där fullkomligt lysande souldängor med det rätta 70-talsfunket. Tillsammans med LaVettes hesa, men samtidigt kraftfulla stämma, tillhör det 70-talssoulens absolut bästa.
Det är en skam att Atlantic skrotade detta projekt 1972. Med tanke på hur mycket hjärta som gick in i produktionen är det inget annat än obegripligt. Men 72 hade väl Atlantic tappat sin själ och vänt kappan efter pengarna, tyvärr.
Som tur är finns denna platta äntligen att tillgå. Mer lättillgänglig än någonsin är den också. Den finns nämligen både på CD (Rhino Handmade) och som stream på bland annat Spotify. Child of the Seventies är ett sånt där album som försvann på grund av den ständiga hetsen att tjäna stålar. Dåligt är bara förnamnet. Hade det släppts 1972 hade LaVette kanske kommit att räknas som en av vår tids absolut största stjärnor. Idag får vi nöja oss med det som äntligen letat sig upp ur skivbolagens valv.
Som tur är har hon fortfarande kvar energin att leverera utomordentligt bra album även i vår tid.
