Idag är det premiär för videon till Pombos singel “Lampedusa”. En låt som finns med på Stockholmsbandets aktuella skiva Blåmärken.
Musikfilmen Lampedusa är ett samarbete mellan Pombo, frisinnad jazzkvintett, Nils Cromnow som är dokumentärfilmare och Ghasem, ung konstnär på flykt från Afghanistan. Filmen har tagit lång tid att göra och nedan följer ett samtal mellan Felicia Nielsen, pianist i Pombo och upphovskvinna till låten “Lampedusa” och Nils Cromnow (videon premiärvisas efter intervjun).
Nils:– Vad handlar låten “Lampedusa” om?
Felicia:– Den är skriven ur ett barns perspektiv. Barnet kommer in i köket och finner sin mamma gråtandes. Mamman gråter över Alan Kurdi, 3 år som hittats uppsköljd på en strand, drunknad. Barnet undrar vem Alan Kurdi är och varför han drunknat? Då försöker mamman förklara varför människor tvingas fly krig i icke sjödugliga båtar över Medelhavet. Mamman förklarar vidare att det finns vansinnigt självgoda EU-maktmänniskor som står framför olika EU-palats och låtsas att Europa är fint och civiliserat. Men när man skrapar på ytan då är det ruttet…
Nils:– När vi pratade om att göra en musikvideo ihop så jobbade jag samtidigt med ensamkommande och “Lampedusa” kändes angelägen att göra. På boendet där jag jobbar träffade jag många unga och jag ville förmedla deras historier på något sätt och så dök det här upp.
Felicia:– Det var där du träffade Ghasem.
Nils:– Ja, jag träffade Ghasem som visade sig vara väldigt bra på att teckna och då kände jag att jag ville göra något med honom.
Felicia:– Men det tog väldigt lång tid, du var ju tvungen att gå igenom värsta byråkrati- i- kubik- processen för att Ghasem skulle få tillstånd att teckna de här bilderna till filmen.
Nils:– Ja, eftersom Ghasem är mitt uppe i en asylprocess så var jag tvungen att prata med boendechefen, med god man, flera olika socialsekreterare som i sin tur måste prata med sin chef som måste kolla med Migrationsverket osv osv. Det tog en månad.
Felicia:– Men du fick ja till slut. Vad hände då?
Nils:– Jag och Gazem träffades en gång i veckan och vi jobbade fram en story och karaktärer. En tolk översatte låten och vi pratade om texten.
Felicia:– Jag minns att Ghazem reagerade på textraden ”Europa styrs av dårar”.
Nils:– Ja, han regerade verkligen på de orden, i ryggmärgen. Han ville försäkra sig om att det verkligen framkom att det inte var han som sa det, utan Pombo, och förklarade att i hans land är det livsfarligt att säga något sådant. Han frågade gång på gång om det verkligen var lugnt att säga så i Sverige.
Felicia:– Handlingen i filmen bygger på en sann berättelse, men det är inte Ghasems story…
Nils:– Från början ville jag att det skulle vara Ghasems story, men det blev för tungt och jobbigt för honom. Så då fick istället Ghasem göra bilder åt en annan killes berättelse, han är med i slutet av filmen. Han är också från Afghanistan där han gick i skolan och hade det väldigt bra, han var trygg med sina vänner och sin familj. Men plötsligt gick allting sönder. Han kom hem från skolan och hittade sina föräldrar skjutna. Släkt och vänner vände sig emot honom och han hade ingenstans att ta vägen.
Felicia:– Du sa förut att du var trött på mediebilden av ensamkommande?
Nils:– Ja, jag kände frustration över att mediebilden inte stämde överens med den bilden jag fått. Jag ville ge ett annat perspektiv.
Felicia:– Hur tyckte du mediebilden var?
Nils:– Den varierar lite men just då var det mycket att ensamkommande flyktingbarn ljuger om sin ålder, att de drar runt och ägnar sig åt sexuellt ofredande på festivaler. De jag jobbade med gick i skolan och pluggade och pluggade, och typ tränade efter skolan när de inte pluggade.
Felicia:– En del hävdar ju att ensamkommande kommer hit för att dra nytta av systemet.
Nils:– Det finns inget barn som vill säga hej då till sina föräldrar och sin familj för sista gången, det finns inga föräldrar som vill säga hej då till sina barn för sista gången. De lämnar sitt sammanhang, sin familj, sina vänner, ingen gör det frivilligt.
Felicia:– Vad har Ghasem och Pombo gemensamt?
Nils:– Ensamkommande är här och har en hopplös livssituation. Vi är här och har också en hopplös situation. Vi känner oss maktlösa; barn drunknar i Medelhavet – det fortsätter att pågå och vi vet inte hur vi ska stoppa det. Den gemensamma nämnaren mellan Ghasem och Pombo är att skapa kreativa uttryck, teckna, spela och skriva musik, för där finns hoppet. Det är så man hämtar kraft i den svåra situationen.
Felicia:– Precis, Pombo vill ge massa energi med vår musik. Så att de som lyssnar får kraft att förändra situationen. Med filmen och låten “Lampedusa” vill vi förmedla hopp, och slutraden lyder ”Världen den är min nu, jag räddar den från dårarna”. För att återknyta till barnet…
Nils:– Vi sätter hoppet till Vega, fem månader, som är med i slutscenen. Snart är dårarna borta och då tar en ny generation över.
Premiärvisning av videon:
Pombo har även startat en insamling UNHCR. Läs mer här.
