Den 22 november gästar spanska Hinds Debaser Medis i Stockholm och häromveckan släppte de nya singeln “Holograma” – en cover på Las Nastys. HYMNs Natasha Azarmi har träffat Madrid-bandet för en intervju.
I sin bok It har modeprofilen Alexa Chung ägnat en hel sida åt orden “Girl bands can dominate music but only ever one at a time. That is the rule. Don’t try to change it.” Huruvida det är ett uppriktigt påstående eller en ironisk känga mot en mansdominerad musikbransch är oklart. I vilket fall förs tankarna till Hinds – garagerockbandet som tog sig från Madrids nätta musikscen till världens största festivalscener. Men till en början skapades drömmarna utefter de få möjligheter som fanns till hands.
“Vi trodde inte att det var ett alternativ att få spela konstant, som vi gör idag”
– När vi repade inför vår första spelning tänkte vi: “Tänk om vi får spela igen efter det här”. Det var allt vi vågade hoppas på, säger basisten Ade Martin.
Gitarristen och sångaren Ana Perrote fyller i.
– Ja, vi drömde aldrig om att få turnera. En turné i Spanien är oftast inte längre än en helg. Vi trodde inte att det var ett alternativ att få spela konstant, som vi gör idag.
Men det var ett alternativ. Bandet, som även består av gitarristen tillika sångaren Carlotta Cosials och trummisen Amber Grimbergen, lever ett liv ute på vägarna. Innan 2016 når sitt slut kommer Hinds att ha avklarat över 100 spelningar i år.
– Turnerandet har förändrat våra liv, säger Ana och fortsätter:
– Det vore lättare att berätta för dig om det som inte har förändrats. Allting är annorlunda nu, hur vi har relationer, hur vi äter, hur vi klär oss, hur vi pratar.
Hinds bildades 2011 men tog inte fart förrän två år senare, då som duon Deers (bandet tvingades att byta namn för att undvika en rättstvist med det kanadensiska bandet The Dears). Ana och Carlotta, som utgjorde duon, var ständigt i kontakt med musik. De spenderade större delen av sin tid på spelningar och festivaler och deras vänner spelade i band. Men de var alla killar, så Ana och Carlotta plockade upp sina storebröders instrument och lärde sig att spela själva.
– Vi lärde oss tre ackord. Det var allt vi behövde för att börja spela musik, säger Ana.
“Vi lärde oss tre ackord. Det var allt vi behövde för att börja spela musik”
Efter att ha släppt sin första demo insåg de att något saknades. De började leta Spanien runt efter två tjejer som kunde fylla platserna som trummis och basist, men sökandet blev svårare än tänkt.
– Så vi frågade Ade, som vi kände sedan innan, om hon ville spela bas i bandet. Hon spelade gitarr egentligen men vi lyckades övertala henne ändå. Och Amber hittade vi för att hon var en av få trummisar i Spanien, säger Ana.
Snart efter att Hinds blivit komplett siktade de in sig på Spanien. Och sedan världen. Bland den växande listan på turnédatum finns bland annat Japan, USA och större delen av Europa. Bland bandets personliga höjdpunkter finns spelningarna på Glastonbury och KOKO i London.
– Det är så svårt att bara välja en. Man väljer en favorit och så kommer man på en annan som är precis lika bra, säger Ade.
Ana nickar instämmande.
– Vi säger alltid att vi spelar mot klockan, förstår du vad jag menar? För att vi gör så mycket på så kort tid. Vi ser till att aldrig förlora en enda dag eller ett enda ögonblick. De här två åren har varit som tio år för oss.
Att som ett spanskt band få spela på scener världen över är en prestation få förunnat. När Ana och Ade får frågan om den spanska musikscenen väcks en frustration. För första gången under intervjun börjar de att prata på spanska med varandra. Det är också den enda gången som de gör det.
–Vi har försökt att förstå hur den spanska musikindustrin fungerar. Men det går inte, det är bara så förvirrande, säger Ade.
Ana berättar att det är svårt, nästintill omöjligt, att ta sig ifrån de mindre scenerna.
– Om man spelar garagerock som vi gör så har man antagligen spelat på varenda liten scen som finns, men aldrig på en större. Att vi har spelat på Glastonburys största scen är galet.
Ana och Ade är lugna och reserverade. Det är en kontrast mot deras lekfulla musik där de inte spelar efter några regler. Debutalbumet Leave Me Alone visar på att Hinds handlar om känsla, inte om teknik.
– Det är tydligt att det är vår första skiva, det är så stökigt. Men det är så vi ville ha det, säger Ana.
“Det är bara vi fyra som vet vad vi har gått igenom för att nå dit vi är idag”
Albumtiteln föddes under en av bandets turnéer. Varje gång de behövde tid ifrån varandra använde de frasen “Leave me alone”.
– Plötsligt insåg vi att: “Fuck, det är en perfekt titel till vårt album”, säger Ade.
För Ana handlar albumtiteln om att, som musiker, behöva öppna upp sig för omvärlden. Hon beskriver det som sårbart eftersom att alla har en åsikt om det du gör. De tre orden är därför ett budskap till kritikerna och till alla de med något negativt att framföra.
– Ibland vill man bara säga “Leave me alone, det här är vår grej”. Det är bara vi fyra som vet vad vi har gått igenom för att nå dit vi är idag.
Två år senare är Hinds fortfarande försiktiga med att välja sina drömmar. En dröm är att sluta vara ett “up and coming” band. En annan är att överleva i branschen.
– Det finns inte många band med bara tjejer som fortsätter att växa och inte dör ut. Så jag hoppas att vi blir kvar, säger Ana.
Så länge musikbranschen domineras av män kan Alexa Chungs ord stämma. Och Hinds är bandet som hon syftade på.
