Jag börjar lyssna på Dungens första instrumentala skiva dagen innan USA går till presidentval. Det är en mörk och kulen dag, snön hänger i luften, jag sitter i ett biblioteksfönster mitt emot Handelshögskolan i Göteborg och försöker stirra ner den. Handelshögskolan, alltså. Vad ska vi ha den till? Denna Babyloniska plantskola för bättre bemedlade up and coming-börsmäklare och skattesmitare.
Eller så här: Vad ska vi ha någonting till?
Det är svårt att lyssna på Häxan utan att ställa sig sådana typer av anarko-existensiella frågor. Dungen brukar alltid vara en upplevelse, men Häxan är något större än så. Häxan är att kasta sig in i en drömvärld full av onda besvärjelser där knappt en ton är god. Allting andas upplösning. Blod, svett och regnbågsfärgade tårar.
Det är ljuvligt.
Att det i grunden handlar om instrumental filmmusik, skapad för visningar av 20-talsfilmen The Adventures of Prince Achmed, är oväsentligt. Åtminstone för mig som inte sett filmen. Och om Häxan prompt måste kategoriseras som filmmusik, vilket jag å det kraftigaste motsätter mig, så är den i så fall filmmusik till den film som dagligen utspelar sig framför våra ögon. Den film som bara rullar och rullar, snabbare och snabbare. Den som aldrig går att spola tillbaka.
Ja, herregud, det är ju livet jag pratar om i Ranelidska floskler. Dungen besjunger utan ord själva livet; detta liv som bara händer och fortsätter hända tills historien tar slut med en stor smäll, eller en varm sol eller vad det nu månde vara, brist på kärlek kanske? Men fram tills dess så händer livet, fortsätter hända – det är vi människor som får det att hända, vi och naturen, kanske mest naturen när allt kommer omkring? Och om detta stora vidunderliga handlar Häxan i all sin kylslagna psych-prakt. Musik i ständig framåtrörelse, tidvis minimalistisk och skör (”Peri Banu vid sjön”), tidvis bombastisk (”Wak-Wak’s portar”) och hela tiden oupphörligen intressant.
Ni som har lyssnat mycket på Gustav Ejstes i olika former kommer känna igen er; ljudbilden är fortfarande väldigt Dungen-sk med drivande trummor, flöjt och piano, men samtidigt tar bandet med Häxan ytterligare ett kliv ut i de sälla jazzmarkerna. ”Achmed flyger”, till exempel, kunde nog lika gärna framförts av en viss Esbjörn Svensson. ”Achmed och Peri Banu” svävar också fritt i de liberala gränstrakterna mellan folkrock och jazz.
Därför måste jag här utfärda en liten varning; Häxan är ingen skiva till kaffet, för att tala med Freddie, inte heller är det en skiva till spårvagnen eller bilresan eller till valfri annan vardaglig aktivitet. Nej, Dungens första helt instrumentala skiva ska avnjutas introvert och i sin helhet genom ett par rejäla hörlurar, i ett mörkt rum någonstans till vänster om världen, där man kan blunda och för en stund glömma hur Donald Trump blev Kalifen som vill jaga Alladin över havet.
[Mexican Summer, 18 november]
