Vikten av ett lysande andra album är en sak som det ofta pratas om i musikbranschen. Pressen börjar kännas av och de fans ett band eller artist samlat på sig med hjälp av debuten börjar kräva ett och annat.
Det finns många misslyckade exempel, men även lika många lyckade. Marigold tillhör den senare kategorin. Fjolårets Allt kommer bli bra var, med hjälp av upplyftande melodier och en vågad men välspelad Fleetwood Mac-cover, full pott.
Nu är bandet återigen i ropet med skiva nummer tre. På Devenu Noir har bandet rört sig en bit bort ifrån de glada melodierna och istället klivit djupt in i 80-talets murriga synthesizer-djungel. Det är mörkt och luktar en hel del Depeche Mode.
På ett par spår kan det ibland urskiljas några enstaka lyckopop-takter men på det stora hela tar Marigold oss tillbaka till det brittiska 80-tal vi helst avnjuter, nämligen det som är dränkt i både regn och djupa toner från synthar.
Även om jag blir påmind om mörka 80-talslåtar när jag hör Devenu Noir är det viktigt att understryka att Borlängebandet har ett högst personligt uttryckssätt, vilket gör plattans toner både intressanta och njutbara. Dessutom är det väldigt välproducerat. Men det kanske mest intressanta av allt är Marigolds musikaliska utveckling. Från lättillgängligt och dansant till mörker som omsluter rum. Släck lampan och sätt på ”It Is Time” så förstår ni.
Att plattan heter Devenu Noir är självfallet talande för albumets musik och att releasedatumet sammanfaller med årets kanske svartaste vecka kan inte beskrivas som annat än spooky, men bra är det.
[Egen utgivning, 11 oktober]
