Foto: Florian Trykowski
Linda Iliste avrundar sina artiklar från Iceland Airwaves femdagarsfest med en söndagsrapport.
Söndag är vilodag. Så även under Airwaves. Åtminstone delvis. Off-venue-programmet är plötsligt hälften så stort. De officiella spelningarna är ännu färre och hålls enbart på stora Valshöllin och de härligt trånga klubblokalerna Húrra och Gaukurinn som ligger vägg-i-vägg.
Dagen börjar också sent. Både en och femtio personer i Downtown ser ut att ha gått från festivalmode till zombiestadie. Vi är dock en tapper skara gamla och nya vänner, musiker och branschfolk som möts över en brunch som innehåller en stor dos hemmalagad mat och ett hälsosamt antal flaskor bubbel och whisky. Fem dagar in finns det inget annat sätt att gå i mål än att håll sig till den vinnande festen-tar-aldrig-slut-strategin.
Jag lyckas sedan äntligen se múm på bistrobryggeriet Bryggjan Brugghús. De uppträder med sin improviserade musik till den tyska stumfilmen Menschen am Sonntag från 1930-talet, som vid de ursprungliga visningarna ofta gavs en musikalisk bakgrund av Marlene Dietrich-sånger. Det är förstås radikalt annorlunda från múms hyllade gemensamma konsert med Kronos Quartet i Harpa Eldborg på fredagen, men det är likväl behagligt att vaggas in av deras pulserande combination av electronica, folk och indierock.
Till skillnad från dagen innan dagen innan beger jag mig efteråt ner till sporthallen Valshöllin. Det är Airwaves minst inspirerande lokal – ihålig, opersonlig, avlägsen – men den enda som är stor nog att husera festivalens stora internationella dragplåster, PJ Harvey.
Äran att öppna för den engelska sångerskan har tillfallit isländska Mammút. Bandet har varit aktivt till och från i något årtionde och denna söndagkväll hänger de sig helhjärtat åt sitt kommande albumsläpp, som är planerat till våren. Rocken låter verkligen arenavärdig, bombastisk och stor, och leds av sångerskan Katrína Kata Mogensens underbart iskalla stämma.
PJ Harvey. Foto: Alexander Matukhno
Valshöllin ägs dock av drottning PJ som entrar scenen tillsammans med en svartklädd nonett i trummande procession. Det är suggestivt och otroligt bra. Harvey mässar oss och spelar suverän saxofon. Men egentligen saknar konserten den sista energiinjektion som en sen Airwaves-söndag egentligen kräver (The Flaming Lips extatiska final 2014, någon?). En stor del av publiken örlar omkring vid baren längst bak i hallen och pratar högt nog att överrösta musiken. Det lägger tyvärr lite sordin på upplevelsen.
Tack och lov kan det rakt motsatta sägas om proggiga alt-metal-sviten Agent Fresco när de strax innan ett på natten tar över ett smockfullt Húrra. De har just återvänt efter en lång Europaturné (bokstavligen, de landade ett par timmar tidigare).
Den karmismatiske sångaren Arnór Dan Arnarson berättar halvvägs in i spelningen att de på vägarna varit med om en bilolycka som nära nog kostade dem livet. De är påfallande rörda av att vara hemma, omgivna av vänner, familj och stöttande fans – och framträdandet är därefter: svintajt och fullt av rasande känsla och närvaro. Flera hits betas av och allt stiger mot ett kokande crescendo. När Agent Fresco sätter punkt för 2016-års Airwaves gör de det så mästerligt att jag fortfarande känner mig drabbad.
Agent Fresco. Foto; Florian Trykowski
Iceland Airwaves är en makalös storm som ryter från alla håll och kanter, och lika fort som den blåser in känns det som om den är över. I magen finns alltid en känsla av att ha missat femtioelva miljoner bedövande bra ögonblick. Det är trots allt precis vad som har hänt. Hur gärna man än vill går det ju inte att klona sig och vara vid samtliga 75 platser det spelas musik på en och samma gång – på bryggerierna och biograferna, tvättomaterna och badhusen, konsthallarna och hålen-i-väggen.
Men 2016 kan ändå kritas ner som ett av de år då majoriteten av spelningarna undertecknad prickade in också visade sig vara fullständiga fullträffar. Det har varit sagolikt. Tack Island, tack Reykjavík, tack Icelandair Stopover Celebration Buddies för ert varma, kunniga välkomnande. Tack alla för musiken, tack för världens bästa femdagarsfest – tack ljuvliga Iceland Airwaves. Vi ses igen om ett år!
