Festivalrapport 4: Iceland Airwaves 2016

Foto: Rúnar Sigurður Sigurjónsson

Foto: Rúnar Sigurður Sigurjónsson

Linda Ilistes fjärde rapport från årets Iceland Airwaves har landat – läs nedan!

Airwaves pågår visserligen i fem dygn, men de stora festdagarna räknas generellt som fredag och lördag. Lördag är också ofta den dag då vi utbölingar passar på att åka utanför Reykjavík och insupa lite av den isländska magi som väntar runt knuten.

Tidigare år har Blå Lagunen varit stapelvara, men i år lockar Laugarvatn Fontana som på senare år ritats till inom turistrundan Golden Circle. De geotermiska mineralrika poolerna och de tre naturliga ångbaden, inuti vilka man kan höra det kokande vattnet vars ånga stiger rakt upp och in i basturummen, är som balsam för själen. Lunchen på växthuset Friðheimar kompas sedan av ett intimt off-off-venue framträdande av indiebandet Valdimars sångare Valdimar Guðmundsson.

På eftermiddagen tillhör jag de blott 1 800 lyckligt lottade som fått en biljett till Björks konsert i Harpa Eldborg tillsammans med en speciellt sammansatt stråkorkester. Den isländska musikscenens ännu i dag största fenomen bjuder oss på två timmar förkrossande vacker skilsmässoterapi i form av nakna livetolkningar av Vulnicura Strings.

Björk. Foto: Santiago Felipe

Björk. Foto: Santiago Felipe

Det här är långt från den alltid intressanta men också alltid musikaliskt excentriska Björk vi är vana vid. Utan alla jämna rytmer och elektroniska lager framträder låtarnas intrikata arrangemang tydligt, och likaså de sårbara texterna. Vulnicura behandlar splittringen av en familj och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte drabbas av smärtsamt rättframma rader som “maybe he’ll come out of this/ loving me/ maybe he won’t.”

Björks röst är otroligt stark, den bär och förlöser hennes vildvuxna noter hela vägen från dess botten till högsta taknockar. Jag upptäcker hur jag bokstavligen sitter på mitt sätes kant. Och så kommer de igen, tårarna.

Björks uppenbarelse är också andetagande och en viktig del av showen. Den första akten framförs i en röd David Ferreira-klänning ihop med en mäktig kronliknande mask av James Merry, medan hon i akt nummer två klätt sig i en svepande skapelse av Emanuel Ungaro och en blå slöja av Alessandro Michele för Gucci. Nu blandas även äldre spår in, klassiska musikaliska skönheter som “I’ve Seen It All” från Selmasongs och “Bachelorette” och “Jóga” från Homogenic. Trots att spåren vid det här laget har nära nog 20 år på nacken känns de fortfarande moderna – ja, tidlösa. Ovationerna är stående. Förstås.

Post festum behöver den stora upplevelsen smältas innan det fylls på med ytterligare konserter. Samma gäng som samlats på Skúli dagen innan går därför i samlad trupp till Slippbarinn för ett par stärkande cocktails och god mat i gott sällskap.

Of Monsters And Men. Foto: Varvara Lozenko

Of Monsters And Men. Foto: Varvara Lozenko

Min tanke är egentligen att direkt bege mig bort till Valshöllin intill inrikesflygplatsen för att se Krakk & Spaghettí, Þriðja Hæðin, hiphopjazzens mesta ombud Digable Planets och vår egen Silvana Imam. I sann Airwaves-anda ställs mina planer på ända då våra celebration stopover buddies efter maten trollar fram varsitt specialinträde till en överraskningskonsert med Of Monsters And Men i Fríkirkjan. Den hålls i Icelandairs regi och har annonserats så sent som samma morgon. Jakten på de få biljetterna har varit hetsig.

Det ska erkännas att jag aldrig har varit ett OMAM-fan, men att få se septetten i en så förtrolig miljö går förstås inte att tacka nej till. Det är ett privilegium.

I kyrkan framför de sju nummer, merparten från 2015-års Beneath The Skin, i akustiska tolkningar. Sångaren och gitarristen Ragnar Þórhallsson förklarar skämtsamt att den korta låtlistan helt enkelt beror på att de inte vet hur de spelar sina egna låtar “så tyst”.

Min egen bedömning är snabbt att det borde de. OMAM gör sin musik en tjänst när den trallande, radiovänliga produktionen skalas bort. När de spelar en blottad version av vad de presenterar som sin “mest populära låt”, driven av en enkel pianoslinga, en surrande elektronisk ljudmatta och ett stadigt, dramatiskt trummande, förvandlar de till och med mig till ett fan av den sönderspelade världshitten “Little Talks”. Eller som de säger: “det kommer inga fler “hey” vilket är bra, vi har fått nog”.

Runt midnatt trillar vi tillbaka ut i Airwaves-natten som bultar av musikaliska fester. FM Belfast får hela Harpa Silfurberg att omvandlas till en slags knasigt väckelsemöte när vi hakar på i knasiga danser till deras knasiga electropop. Det följs av Efterklang-sidoprojektet Liima och deras melodiska samplingar på NASA. En stund senare visar Sykur ett trångt Gamla Bíó att de vetat var det dansanta rap-skåpet ska stå bra mycket längre än dagsaktuella snackisarna Sturla Atlas och Emmsjé Gauti.

Långt in på småtimmarna rullar nattkulan vidare på Húrra. Det är mycket känslor och energi som behöver kanaliseras och inget annat dansgolv ger lika mycket sköna utlopp. Det är en perfekt avslutning på en perfekt Airwaves-lördag.

FM Belfast. Foto: Alexander Matukhno

FM Belfast. Foto: Alexander Matukhno