När Sleigh Bells först dök upp kring det senaste decennieskiftet var det med ett uppfriskande sound som kombinerade element som aldrig riktigt hade samexisterat tidigare; en hybrid av distade gitarrer som tycktes komma från högtalare på vippen till att explodera, sång dold bakom sockersöta hejarklacksramsor och euforiska beats – men som i slutändan inte kunde beskrivas bättre än som oemotståndlig pop.
Nu är de tillbaka och på sitt fjärde album, Jessica Rabbit, låter Brooklyn-duon, som består av Derek Miller och Alexis Krauss, mer inspirerad än på länge. Denna återupptäckta vitalitet har också smugit sig in i låtarna som inte låter som någonting de har gjort tidigare.
När HYMNs Jonatan Södergren ringer upp Alexis Krauss via FaceTime befinner hon sig i London, där Sleigh Bells spelat inför ett utsålt The Dome och precis gjort sitt första framträdande på BBC-programmet Later with Jools Holland.
Har ni en likadan publik hemma i USA som här i Europa?
– Jag har sett fler likheter än skillnader. I England går vi hem extremt väl, men vi har spelat mer i USA och England än i övriga Europa och ett resultat av det är att vi inte har lika många fans där. Eftersom vi aktivt har turnerat i USA är det många som har sett oss fem-sex gånger medan många i Europa ser oss för första gången och kanske fortfarande försöker avgöra om de gillar oss eller inte. Så ibland kan våra spelningar i USA vara lite våldsammare.
Med det här albumet skulle jag säga att ni har utvidgat ert sound, speciellt i jämförelse med ert debutalbum – men hur tycker ni själva att ni har utvecklats sedan dess?
– Det här albumet känns mer eklektiskt än våra tidigare. Jag tror det är ett resultat av att vi skriver mycket mer musik, vi kan ägna mer tid åt att grotta ner oss i impulser och skapa musik som vi själva tycker är spännande. Vi skulle bli uttråkade om vi bara försökte återskapa vårt första album om och om igen.
“Det här albumet känns mer eklektiskt än våra tidigare”
– Vi lyssnar på olika typer av musik också, vilket märks – särskilt i Dereks produktioner. Han försöker hela tiden experimentera och utforska nya sätt att skapa noise från högtalarna, och det är egentligen vad det handlar om.
– Vi kände oss inte begränsade på något sätt när vi gjorde det här albumet. Resultatet är något som är mer äventyrligt när det kommer till arrangemang och ljud. Sången är mer emotionell och kraftfull. Tidigare har min sång haft en tendens att vara mer som en textur, nästan som en del av instrumentationen. Den här gången har den mer komplexitet vilket definitivt är något som definierar det här albumet.
Hur har samarbetet mellan dig och Derek utvecklats genom åren?
– Vi jobbar betydligt bättre nu eftersom vi är närmre och litar mer på varandra. För att kunna samarbeta måste du inte bara kunna komma med ditt omdöme, utan även få den andra att känna sig värdefull. Derek och jag känner så med varandra. Vi är extremt öppna för varandras feedback; jag ser fram emot att höra vad Derek visar mig och han ser fram emot att höra vad jag kommer med till honom, så det är ett överväldigande positivt samarbete. Många låtskrivarrelationer undergrävs av alltifrån svartsjuka till ilska. Vi är positiva och jag är glad över var det har tagit oss.
“Det finns ingen färdig formel, ingen låt är den andra lik”
– Framförallt så inser vi varandras styrkor. Han skriver bättre texter och är besatt av produktion medan jag skriver mer intressanta melodier. Så vi fokuserar på det nu. Men det finns ingen färdig formel, ingen låt är den andra lik.
Du nämnde att du sjunger annorlunda på det här albumet. Vad beror det på?
– Eftersom jag skriver mer för min egen röst så sjunger jag mer naturligt. När jag tänker på melodier nu så är det mer med min egen röst i åtanke. Det är inte nödvändigtvis så att jag blivit en annan sångare, jag har bara låst upp en annan del av min röst som jag inte använde tidigare.
Ni jobbade också med en utomstående producent. Hur påverkade det albumet?
– Vi var intresserade av att försöka öppna upp processen. Vi jobbade med en label som föreslog att vi skulle jobba med Mike [Elizondo]. Derek och jag var båda fans och dessutom, hur skulle vi kunna tacka nej till någon som jobbat med Dr. Dre, Eminem och Fiona Apple? Det visade sig att han också var ett fan av oss, så vi gjorde en veckolång session tillsammans.
– Därefter så bokade vi in ytterligare en session och det var då vi gjorde det mesta av arbetet. Det var lite skrämmande först, tidigare hade det bara varit jag och Derek, men vi ville inte vara envisa och tacka nej till möjligheten att jobba med någon så erfaren.
Kände ni att ni ville göra fler samarbeten i framtiden?
– Varje gång vi har samarbetat med någon annan så har vi gillat processen, men det måste vara med rätt person. Oavsett om det rör sig om musikvideor eller låtskrivande så är det generellt något positivt att samarbeta med andra. Det är inte som att vi har en lista med folk, men saker och ting har en tendens att presentera sig för en, och du kan antingen tacka ja eller nej. Oavsett om det är The Beatles eller Beyoncé så utnyttjar de flesta stora artisterna möjligheten till att samarbeta. Det är spännande eftersom det pushar dig i riktningar som du annars aldrig hade utforskat.
Innebär det att er bild av Sleigh Bells har förändrats genom åren?
– Jag tror inte att vi någonsin haft en klar vision av vad Sleigh Bells ska vara. I takt med att vi vuxit och skrivit mer material ihop, så har vi varit väldigt öppna för att röra oss i olika riktningar.
“Vi har fortfarande massor att hitta inom oss själva”
– Med det sagt så har Derek och jag fortfarande en massa idéer, och processen med att jobba bara vi två är väldigt spännande. Det kommer alltid vara det dominerande sättet för hur vi jobbar. Vi har fortfarande massor att hitta inom oss själva, så jag räknar inte med att vi kommer förvandlas till ett band som gör jättemånga samarbeten.
En gemensam nämnare för alla era låtar är att de i slutändan skulle kunna kategoriseras som pop. Skulle ni vilja göra något som enbart är experimentellt i framtiden?
– Det är knepigt att prata om popmusik för det är omöjligt att säga om det är något bra eller något dåligt, det beror på. Intressant pop är enligt mig den bästa musiken som finns. Pop som bara är lat är bland det värsta som finns. Vår musik består av kvinnlig melodisk sång, gitarrer och elektronisk produktion; det är vad vi är bra på. Men jag tycker att Jessica Rabbit är ett bra exempel på hur du kan blanda extremer inom, och utanför, genren. Mycket är tungt och svårsmällt medan en del är mer täckt i melodier. Vi utforskar poppens hela spektrum, och rör oss även bortom det ibland. Det är något vi är bekväma med.
‘Jessica Rabbit’ släpps på fredag 11 november.
