Foto: Alexander Matukhno
Linda Iliste fortsätter att rapportera från förra veckans Iceland Airwaves. Det här är hennes text om fredagen, festivalens tredje dag.
Airwaves-förmiddagen inleds med en favoritsysselsättning: flera timmars badande på utomhusbadhuset Vesturbæjarlaug. Få saker botar för lite sömn och en molande baksmälla så väl som närmast rituell blötläggning i ömsom hett, ömsom iskallt vatten med en stor dos ångbastu däremellan.
Vesturbæjarlaug har angenämt avstånd till off-venuen Norræna Húsið där färöiska Heiðrik strax efter lunchsnåret går på. Trots att spelningen inte annonserats i programmet är det nära nog fullsatt och Heiðrik är uppenbart tagen av vår närvaro. Vi är lika tagna av hans dramatiskt arrangerade melodier och starka röst vilken bär upp lysande poppärlor som ”Monster” och ”Unarmed”. Jag är inte den enda i publiken som börjar gråta.
När jag torkat mina tårar traskar jag bort till mikroölbaren Skúli. Där är vi en kombination av frilanskollegor och snacksaliga lokalbor som träffas, tacksamt sammanpusslade av Icelandair. En stor del av flygbolagets affärsmodell handlar om att knyta samman resenärer från Europa och USA via hemmanavet Reykjavík. Men till skillnad från de flesta mellanlandningar som innebär trist häng på en flygplats, har Icelandair hittat på det kreativa konceptet ”My stopover” som numera erbjuder en så kallad ”stopover buddy”. Det är helt enkelt en lokal kompis som visar dig runt till diverse personliga favoriter, och beroende på vad du vill uppleva kan du välja till exempel en ”food buddy” eller ”adventure buddy”.
Idén är smått briljant eftersom det är så lätt att fastna i turistfällor när man inte själv är bekant med en plats – och Reykjavik är verkligen fullt av gömda pärlor. Under Airwaves umgås vi med ”celebration buddies”, mycket tacksamt med tanke på hur stor del av festivalprogrammet som utgörs av isländska musiker.
Samtidigt som vi provsmakar öl får vi med andra ord chans att nagelfara hundratals kommande spelningar för att hitta de där dolda guldkornen. Att spana in AVóKA, Soffía Björg, Hinemoa och Hórmónar hade annars gått mig helt över huvudet. Våra nya buddies tar oss sedan med på en otrolig fyrarättersmiddag på prisbelönta restaurangen Fiskfélagið – som jag proppmätt och belåten sedan springer från för att hinna till Fríkirkjan i tid.
Där har det speciella fredagsprogrammet precis tagit sin början. Kyrkan används bara den här kvällen och bjuder på en riktig blockbustertablå i form av de tre mycket väletablerade isländska akterna Árstíðir, Mugison och Olöf Arnalds som alla gör sina enda officiella Airwaves-spelningar. Det är trångt in på sista bänkrad, hela gången är full av folk som sitter ner på golvet och utmed väggarna står vi andra packade axel mot axel.
Vök. Foto: Ómar Smith
Jag springer sedan igen, nu till Reykjavik Art Museum för att se Vök. Deras trollbindande electronica ekar ljuvligt mellan den stora konsthallens vita väggar där vi vaggas av tunga beats och hjärtknipande saxofonslingor.
En stund senare sammanstrålar jag med i princip alla tänkbara bekanta ansikten på Gamla Bíó för Lake Street Dive. Det Brooklyn-baserade bandet beskriver sin egen musik som ”free country”, det vill säga countrymusik spelad utan genrebegränsningar. Kalla det vad man vill – det svänger stenhårt. Den virala hit bandet fått med sin avskalade tolkning av Jackson 5-dängan ”I Want You Back” får förstås publiken att jubla. Men det är låtarna från deras senaste skiva Side Pony som verkligen imponerar. Rachael Prices röst är värdig vilken jazzdiva som helst och Bridget Kearney är en kontrabassist av rang.
Efteråt är vi alldeles golvade, men det är än en gång dags att springa för att inte missa technomajestäterna Kiasmos. De gör ett av de bästa framföranden jag sett med dem. Ljudbilden är mästerlig, knastrande och vibrerande av liv, och ackompanjeras äntligen med den ljusshow den så länge förtjänat. Att höra perfekta spår som ”Looped” och ”Thrown” samtidigt som en arsenal av lasrar får hela Harpa Silfurberg att tindra är magiskt. Eller, som en god vän som är musiker uttrycker det efteråt: ”det är ju egentligen ingen poäng att göra musik när Kiasmos finns.”
Kvällen skulle lätt kunna sluta här, fulländad som den är. Men vi piper ändå förbi Harpa Norðurljós för att se Sólstafir vilket visar sig vara alldeles rätt beslut. Kvartetten är riktiga veteraner på den isländska metalscenen, men det är ändå första gången jag ser dem live och jag undrar genast varför. Det är väloljat och bitvis hjärtskärande vackert med storslagna kompositioner, som om Sigur Rós plötsligt bestämt sig för att sadla om genre. Allt framförs mot en backdrop av isberg och vulkanutbrott i ultrarapid som leder mot finalen och fyra konfettikanoner.
Det må vara ett trött uttryck vid det här laget, men episkt är precis vad det är – och den här fredagen är tveklöst en av de mest episka Airwaves-kvällar jag upplevt. Jag bryr mig inte ens om att jag missat både Warpaint och Santigold. Det är trots allt de lokala talangerna som lockar mest, precis som våra grymma celebration buddies påpekat.
Kiasmos. Foto: Florian Trykowski
