Foto: Florian Trykowski
Iceland Airwaves har pågått sedan slutet av 1990-talet och har precis som själva Island genomgått många förändringar och förvandlingar under den tiden. Efter att i dagsljus hoppat mellan olika off-venues för att se de lokala banden Ghost of Greenland, Refur och Axel Flóvent, är vi på sen eftermiddag dag två ett litet gäng Airwaves-veteraner som samlas för drinkar och middag på nyöppnade restaurangen Geiri Smart.
Krigshistorierna börjar snabbt flyga. Någon drar sig till minnes den surrealistiska känslan av hur det var 2008 när festivalen inföll vid samma tid som finanskraschen. En annan erinrar sig hur folk 2012 bokstavligen blåste omkull på väg mellan konsertlokalerna när orkanen Sandy kom på besök (undertecknad inkluderad). En tredje kommer till och med ihåg hur det var att stå i den där första flyghangaren när flygbolaget och grundande sponsorn Icelandair drog igång denna musikfest 1999.
Då kunde ingen föreställa sig att en Airwaves-torsdag 17 år senare skulle inledas med en av världens främsta stråkensembler inom modern kammarmusik, Kronos Quartet.
Kvartetten har tillbringat dagen i Sigur Rós luftiga replokal i hamnkvarteret Grandi och nu parkerat sig på snygga KEX Hostel. Det är fullt, ölglassen klirrar och ljudvolymen är hög. En tredjedel av lokalens gäster verkar inte ha fått promemoriat om storheterna som befinner sig i samma rum. Trots upprepade uppmaningar till tystnad – inte minst för att David Harrington, John Sherba, Hank Dutt och Sonny Yang ska kunna höra sig själva – blir det aldrig riktigt stilla.
Å andra sidan, att stående se Kronos Quartet i den här stimmiga barmiljön är så ovanligt att det gränsar till exotiskt vilket sätter sällsam prick över i:t på deras ekvilibristiska hantverk. Och när de avrundar sitt framträdande med “Baba O’Riley” kommer jublet hela vägen från matsalen.
sóley. Foto: Varvara Lozenko
Samtidigt i Harpa Eldborg uppträder kollektivet Bedroom Community med Valgeir Sigurðsson, Nico Muhly och Ben Frost vid rodret framför Isländska symfoniorkestern – parallellt med att sóley lyser upp Mengi och att Samaris– och Pascal Pinion-medlemmen Jófríður uppträder på Reykjavik Art Museum i sin soloinkarnering JFDR. Det är minimalistiskt med bara några få instrument (gitarr, piano, mjukt trummande) som ackompanjerar Jófríðurs dämpade stämma. En stund senare går Julia Holter på och hennes drömska pop spritter av betydligt mer glädje.
Den musik som på många andra håll kallas alternativ, är här i Island mainstream. Under Airwaves är det inga konstigheter alls att skör kammarpop och dynamisk electronica tar precis lika stor plats som smattrande melodisk black metal och golvande noise.
I stadens många heitur pottur (naturligt varma pooler och den isländska motsvarigheten till puben) har dock snacket inför årets festival handlat om de många, unga hiphop-artisterna. Den här kvällen gör den lokalt vida omtalade 16-åriga rapparen Aron Can den första av sina två officiella spelningar. Kanske är det en generationsfråga, kanske är det helt enkelt inte min grej; jag har svårt att förstå hajpen runt honom. Inte ens den stora radiohiten ”Einginn Mórall” får mig att gunga.
Det gör däremot Kött Grá Pjé som står på samma scen. Inte nog med att den här rapparen har en fantastisk närvaro och dödstunga beats, hans ambition att fullständigt vända upp och ner på genrens inrutade mallar går rakt in i hjärtat. Inte minst när han sticker hål på maskulina myter samtidigt som han rockar lila nagellack och bar överkropp till sitt långa hår och stora skägg. Respekt!
Jesse Mac Cormack Foto: Rúnar Sigurður Sigurjónsson
Kvällen slutar med stencoola kanadensiska Jesse Mac Cormack på Iðnó, vars bluesiga rock och rökiga röst får den gamla teaterns tak att lyfta. Klockan är visserligen bara strax efter midnatt, men det är många nätter kvar.
